Kalle och Björnen på Borga!

Prognosen visade strålande väder så vi var pepp på en rematch mot Borgahällan. 04.00 såg jag Björns monstertruck rulla in på mediamarkt som är den ständiga synkroniseringspunkten för våra isvändor.

Efter tre frukostar och fyra timmar senare var vi framme vid Borgafjäll. Vid vår förra resa dit var vädret så kasst att vi inte ens såg berget men denna dag var vädret betydligt bättre och våra blickar riktades mot en mycket vacker bergvägg som helt dominerar landskapet.

Det är 800 meters stigning från startpunkten till toppen varav ca 350 består av klättring och resten är brant snöpulsning.

Leden vi skulle klättra heter kort och gott ränna och är av grad M4/Wi3. Den är inte speciellt fysiskt tung utan svårigheten är på den mentala sidan på grund av att den är ganska svårsäkrad.

Hur som helst pushade vi upp till iscruxet, knöt in oss och forcerade genom kruxet under en ständig spindrift som var så pass tät att vi ibland nästan var oroliga att det var laviner på gång. Vi kom dock fram till att lavinfaran inte kan ha varit speciellt hög i den packade snön.

Efter detta följde en Wi3 isrepa på 60 meter innan traversen. Traversen visade sig vara en instabil historia med många stegjärnsfloppar och en del tvivelaktiga yxor. Vi gjorde den i en 70 meters replängd varav de sista tio metrarna vände uppåt.

Därefter klättrade vi rakt upp. Då kändes det rätt men jag har senare sett i andras ledbeskrivningar och förare att vår väg måste ha ledit till en urtoppning ca 100 meter till höger om orginallinjen. Björn ledde i alla fall den repan mycket stabilt och jag följde på ett mindre stabilt sätt.

Det var vid det här laget bäcksvart och vi trodde vi hade mellan 60 och 80 meter till toppen vilket visade sig bara vara 15 meter vilket var rätt gott.
Tre timmar senare låg vi i tältet och snarkade.


Allt som allt blev det 4 hela repor och en 15 metare i slutet. Bil till bil tog ca 14 timmar och jag fick lära mig att man kan frysa som satan fast det bara är fem minus. Några få minusgrader och ett par blöta handskar resulterade i att jag inte känner lillfingrarna än, men som min käre vän Håkan påstår "Människan mår som bäst när hon har det lite jävligt"!

Bilderna är tagna av Björn.


I början av anmarchen med väggen i bakgrunden.

Där den riktiga klättringen börjar.

Första isen bortsett från isbouldern.

Traversen.

Flygplanskänsla över molnen!