Sluggerklättring

Nu är jag så sjukt less på boulderingen och det ska bli helt underbart att byta småcrimparna mot ett par rejäla yxor.
Höstboulderingen flöt på väldigt bra och jag fick persa ett flertal gånger och det hela resulterade i att jag började sikta på problem som jag tidigare på säsongen inte ens tänkt på. Problemet jag främst pratar om är Greven 7b+. Jag har totalt lagt sex pass vid den stenen i höst varav jag de fem sista passen trott att jag skulle sätta den vilket press som helst. Jag har gjort alla flytten massor av gånger men jag kan helt enkelt inte länka dem. Det hela har resulterat i att en annars kanonsäsong blivit skuggad av detta bakslag.

...men skit i det nu är det vintersäsongen som gäller!

Jag har en stark övertygelse om att en klättrare och särskilt en isklättrare ska vara köttig och tung. Med tung menar jag minst 80 kg. Man ska helt enkelt inte smyga sig upp för stenarna eller lederna utan det hela ska ske med en redig dos av rörelseenergi. Fysikens lagar säger att en tung kropp kan binda mer eneri än en lätt.
Det jag predikar är taktiken slugger-klättring. Det bygger i sin helhet på att alla förflyttningar ska ske i en tung kropp (minst 80 kg) med dynamisk kraft av rang.

Jag har i hela mitt vuxna liv legat över denna 80 kg gräns men på senare tid i takt med minskad styrketräning har jag varit och naggat på den förbjudna gränsen. Jag kände att detta problem behövde åtgärdas.

I god brottaranda ska en ny säsong börjas med ett träningsläger. I nytänkandes tecken valde jag (eller egentligen valde jag inte själv) att detta träningsläger skulle bli i form av en uppbyggnadsvecka.
Uppbyggnaden bestod av en pina colada-diet på ett hotell i Egypten.

Kroppsmässigt lyckades jag bulka upp mig två kilo till stadiga 82 kilo.
Resultatet klättermässigt av denna vecka var även det slående och jag fick sända som aldrig förr.
Mina visdomsord till er alla som kört fast klättermässigt kan summeras med två ord:

Sluggerkättring och pina colada-diet!


Dag 1: Jag och Lars i baren

Dag 2: Pina colada i solstol

Dag 3: Öl vid polen

Dag 4: Frukost

Dag 5: Middag

Hösten - årets höjdpunkt!

Saker och ting har klättermässigt gått min väg den senaste tiden.

Det hela började med att jag bestämde mig för att besöka TKAK-väggen som är en ca 15 meter hög vägg där alla leder är 7b och har mystiska namn.
Hampus som klättrat allt där ute guidade runt mig i mitt letande efter en lämplig 7b-led.
Vi kom ganska snabbt fram till att Unforseen Consequences var leden för mig.
Leden består av ett par bouldriga moves i början, en balansakt i mitten och en jugstege på slutet.
Jag nötte lite på starten och kom fram till att jag var för klen.
Hampus demonstrerade betat gång på gång och jag tänkte att det kanske går ändå.

Andra vändan dit gjorde jag varje enskilda flytt men var inte ens nära en länkning. Modfälld som jag var började jag sakta överge sändartankarna och blickade istället fram emot boulderhösten.
Jag bouldrade ett par pass och kände mig allmänt seg. Jag beslöt mig för att vila ett par dagar i samband med tentaplugg.
Efter tentan beslöt vi oss ändå för att åka dit och som av en händelse kändes allt förhållandevis självklart och den satt på första försöket!
Mystiskt att en tenta räddade mitt årsmål i form av första 7b sport!

Jag beslöt mig efter det att komma i bästa tänkbara form och hösten flöt på rätt bra med en hel del träning.
Jag har yogat varje morgon till Hampus stora nöje och varvat kvällarna med klättring respektive styrka plus kondition. Jag har levt efter min gamle brottartränare Raimos ord "har man inte en klump i magen inför varje pass tränar man inte tillräckligt hårt". Detta gav som väntat en svacka i prestation men en slags styrka mentalt som jag inte haft sedan jag tävlade aktivt i brottning.

Jag nötte en del på olika problem utan att känna mig i form och i ärlighetens namn var jag nog lite för nöjd efter att ha uppnått årsmålet i sportklättring.

För fyra dagar sen fick jag ett mess av Hampus som skrev "lägg ner alla dina projekt! jag har hittat en sten som passar dig - Bermudatriangeln".
Jag hade tidigare på dagen tackat nej till en Niemiselresa och stod då bittert på skogis och bredde skagenbaguetter.
Senare på eftermiddagen åkte vi till Flurkmark.

Jag tänkte direkt att detta gillar jag men blev lite skeptisk när jag såg crimpen under taket.
Jag började värma och gav mig på slutet av leden vilket jag gjorde utan större problem.
Nötningen började och jag insåg att crimpen inte behövdes belastas nämnvärt vilket var mycket moralhöjande.
När dagen var slut hade jag satt alla moves utan att hålla emot den uppenbara svingen i mittpartiet.

Jag var dock i gott mod och kände att kroppen var på gång styrkemässigt efter otaliga maxpass på gymmet och tro det eller ej även andnings och rörlighetsmässigt efter Yogan.
Dagen efter blev min första vilodag på länge och den firades genom Caféjobb på skogis. Jag gjorde den optimala uppladdningen och drack två liter kaffe utspritt under dagen samtidigt som jag provade minst två av alla fikets bakelser.

Denna uppladdning av rang resulterade i personbästa med två grader då jag satt Bermudatriangeln 7b på 5-7 försöket för dagen. Hampus ska ha stort tack för betan samt för filmandet.

Båda lederna finns på film på Hamus mycket gedigna blogg.

Vilodagen innan gjorde att jag kände mig sjukt stark och för att testa om det var en sanning eller en illusion så följde jag Sara till gymmet senare på kvällen. Jag måste säga att inte ens under vårens uppbyggnadsfas har enarms-pullupsen känns så enkla!

Nu är det så att jag har en svag länk i min klättring i form av en crimp liknande vid en tolvårig flickas. Detta passar inte på en 81 kilo man så jag tänkte att jag skulle åtgärda detta.
Jag skickade en beställning till addnature och två dagar senare var jag ägare till en sebra randig greppbräda.
Har tänkt att avsluta morgon-yogan med ett kortare, lättare fingerpass för att bygga upp en bättre vana för lederna och därmed bygga en grund för tyngre träning.

Nu till mitt nöje under de regniga dagarna, nämligen gäddfiske.
Fjärden har gått lite segt i år med ett gäng fisklösa dagar och andra med endast några få snipor.
Jag lyckades dock för ett par veckor sedan kroka en senig sak på 4.6 kg men därefter var det dött igen.
Jag och Hampus drog dit i fredags med höga förväntningar och massor av fika.
Dagen började bra med en timmes huggperiod som resulterade i ett par gäddor med maxvikt på 4.5 kg för att sedan helt dö ut...

Nu gäller fortsatt träning med ett break för en riktigt efterlängtad Egypten-vecka!

It's alive!

Jag har varit seg som tusan med uppdateringarna men jag har mina mer eller mindre kassa ursäkter:

1. Min kamera gick sönder.
2. Jag är naturligt slö.
3. Jag kan inte sitta still framför datorn i mer än 10 minuter.


Sommaren 2010 kort och koncist:

7a och 7a+ på våren i Fagersta.
Jag har klättrat en hel del och sett många nya ställen.
Jag och Hampus hade fyra intensiva dagar i Göteborg och jag fick sätta min första 6c onsight.

Två 7a på Tavelsjöberget samma dag.

Mina fem jam-mission-projekt på Blåberget slutna.
-Sprickan i stenen 6c
-Fenix 6b+
-Snipp 6a+
-Fallicruxus 6a
-Ikaros 6a

AID-klättringspremiär på Offerhällan.

Lofoten i ösregn.

Oväntat nog nästan ingen bouldering.

Min livs trollinggädda 7.3 kg dynamit!

Men nu är hösten här som sagt så nu är bouldersäsongen på topp och även gäddfisket har sin peak.

Jag tog en slank sak på 4.6 kg för en vecka sen och i morgon ska jag, brorsan och Hampus ut på gädd-jakt.

Jag tänke åka till Blåbergsträffen i helgen men plugg satte ett tvärt stopp för det men hinner jag ska jag i alla fal bouldra lite.

För övrigt har jag inte nått mitt mål 7b i år men hoppet är inte riktigt ute än. Ska ge några pass på Real Lunacy i Håkmark och så har jag kvar att länka en 7b på TKAK men den kändes inte direkt nära.

Jag har däremot återfunnit nöjet med styrketräningen igen. Jag har nått alla mina gamla mål där men i förrgår kände jag mig stark på chinsen så jag satte upp mitt första styrkemål på länge:
4 set a 5 reps med 50kg.
Jag vet att det är krystat men vafan nåt måste man ju ha att sträva efter...

Motiverande också nu när jag registrerat ett funbeat-konto.

Nötning...

Jag har blödit, slintit och blivit allmänt förbannad.
Dessa jammar har alltid haft en förmåga att inte sitta.
Det har känts begränsande att så fort en led innehåller en endast liten jam är jag helt körd.
Mycket irriterande att misslyckas gång efter gång på grader som brukar kännas som walk in the park.
Jag planerar att ändra på detta och har därför tränat en del.
Jag har tidigare i år cloggat en gång vid Blåberget och trad-klättrat en dryg vecka vid Lofoten. Saker och ting har sakta med säkert börjat kännas mer rätt men fortfarande inte bra.

Så denna soliga Juli-dag beslöt jag mig för mitt andra jam-session på Blåberget.
Jag hade bestämt mig innan att med kraft nöta på en led vid namn Snipp. Det är en spricka som går snett uppåt vänster av svårighetsgrad 6.
Jag dunkade in hög musik på mp3:n, kittade på mig säkringarna, spände fast min kära clogger och begav mig uppåt.

Första vändan kändes som vanligt kasst. Jag konstaterade att mina händer helt enkelt inte passade i sprickan. Jag föll inte men det var redigt pumpande.

Andra vändan gick lite bättre och jag tänkte att jag kan lika gärna sätta säkringar bara för övningens skull om jag ändå ska upp.

Under tredje vändan hände något. Mina händer ändrade sakta form och blev på något vis kilformade. Grepp som inte fanns innan hade på ett osannolikt sätt vuxit fram ur berget. Jag rörde mig metodiskt uppåt samtidigt som jag satt säkringar utan stress. Pumpen kom aldrig och mitt boulderskadade hjärta längtade inte längre efter crimpar. De grepp jag nyss hade hållit i under stor vånda och där varje förflyttning hade varit en maximal kraftansamling kunde jag nu hänga i och filosofera samtidigt som jag satte säkringar!

Jag firade kvickt ner och började om.

Jag klättrade leden totalt tio gånger och tänkte verkligen på att inte använda samma grepp eller samma säkringspunkter varje gång.
De 2-3 sista vändorna började jag bli lite trött, men det mystiska med det hela var att jag kom på mig själv med att det var just jammarna jag hängde och vilade i!!!

Kände mig inte riktigt mätt så jag riggade om repet så det gick över grannleden som är en grad svårade. Leden heter Fenix och graden är 6+. Det är egentligen mer en laidback-led än jam men men kan välja att jamma den.
Pushade den tre gånger innan jag blev för trött. Jag fokuserade inte på att i första hand klara den, utan att sätta snabba säkringar och försöka utnyttja jam-tekniken.
Tre vändor fick det bli innan jag var för trött för att fortsätta.

Jag är definitivt inte bra på att jamma men för mig var detta ett mycket efterlängtat breakthrough. Kanske beroende på att nötningen byggt upp en bättre tillit till greppen.

Nu ser jag bara fram emot att pusha på lead på Blåberget!

Ordförklaring:
hand-jam
jam-klättring
crimp
clogger - ett slags replås som gör att man kan klättra ensam

Sommaren -10 officiellt inledd!

Efter en mellanlandning på ett par dagar i Umeå för att tvätta och byta packning begav jag och Björn oss norrut.
Klätterträffen i offerhällan blev inte av på grund av regn så vi åkte raka vägen till Lofoten.
Efter 12 timmars sträckkörning i skodan slog vi upp Björns stora campingtält nedanför gandalf-väggen.

Målet var att trad-klättra så mycket som möjligt.

Vädret blev rätt kasst så det slutade med fyra tradklätterdagar samt tre sportdagar.

Höjdpunkterna var Tromsö ekspressen och Gamle rev som är två 95 meters grad 6. Det var första gången vi klättrat så pass långa grad 6.



Jäkligt kul också dagen innan då vi körde Nordryggen av Vågakallen löpande. En grad 4+ på 500 meter. Lyckades pricka in en perfekt vindstilla och solig dag dessutom.



Björn på andra repan av Gamle rev.

Detta är Nordryggen på Vågakallen.

Go light! Hade med kök och konserver=) Sitter på den så kallade lunchhyllan och lunchar!

Björn i kaminen halvvägs upp.

Björn struntade i att tejpa händerna=)

Vi levde på torsk och sej hela veckan!

En normal trettiominuters fångst! Fisket gick sjukt bra!

Cod alá Kalle: Fetaost, torskfile, majs och soltorkad tomat.

Outveckalat boulderområde!

Har varit ute i skogarna och härjat en del sista tiden och hittade detta boulderområde. Det är i stort sett outvecklat bortsett från några lättare problem som jag, brorsan och några polare kännt på.

Finns otaliga tak som skulle kunna ge massor av problem i de högre graderna.

Näsan.

Näsan från andra sidan.

Brant takklättring.

Boulderblock på 3-4 meter.

Ett liknande block.

Ett långsträckt överhäng med plats för många leder.

Takformation

Takformationen sett från andra hållet. Skarp highball.

Ytterligare ett överhäng.

ännu ett...

Tak-överhäng.



Stort överhäng.

Juggigt överhäng för lättare leder.

Coolaste problemet på stället. Problemet börjar i en grop med tre meters väggklättring, det avslutas med ett ca tre meter långt tak som är helt blankt men med en knytnävs-jam-spricka delux!

En och en halv meters takhöjd och ungefär fem meter djupt. Det enda stället med spår av tidigare klättrare i form av en chippning. Måste dock ha skett på på vikingatiden.

Grottproblem med stenhård urtoppning.

I'm jamming!

Var en vända till Blåberget och testade att clogga. Detta innebär att man klättrar själv längs ett fast rep och har ett replås som säkring. Den glider uppåt men låser bakåt.

Började på första replängden på Ikaros. Det är en 6a led på 60 meter. Sista repan är ganska snäll så jag valde att nöta på första och fäste repet halvvägs upp i ett ankare.

Jag har misslyckats en gång på denna led tidigare. Problemet för mig är att jag är kapitalt tvärkass på att jamma av den enkla anledningen att jag aldrig gjort det. Ja i alla fall inte på någon led hårdare än 5a.

Jamma är i detta fall inte det Bob gjorde i Kingston utan ett sätt att låsa handen i en vertikal spricka. Man sticker in handen för att sedan pressa tummen ner mot handflatan och bildar på det sättet en kil-effekt.

Ikaros kan klättras stora delar utan att jamma men jag använde mig bara av sprickan för att verkligen nöta in tekniken.
Första vändan gick lite knackigt. Mycket beroende på att jag ännu inte var som ett med cloggern.

Kändes till en början mystisk att ge sig iväg upp för en vägg utan någon som säkrar en. Känslan försvann snabbt när glädjen av klättringen infann sig.
Andra vändan gick lent och smidigt och leden kändes som formgjuten för mina händer. Jag beslutade mig för att racka upp och sätta säkringar hela vägen upp för övningens skull. Det behövdes verkligen! Även en i annat fall relativt enkel led blir mycket jobbig när man varje gång ska testa 2-3 olika säkringar innan man hittar en passande.
Efter tredje vändan var jag rätt pumpad och förvånad över hur svårt det kan vara att titta på en spricka för att sedan titta på ett gäng säkringar och välja ut den som passar. Till råga på allt gjorde mitt långsamma tempo att alla formgjutna grepp hade försvunnit...
Jag pressade ikaros två vändor till och säkringsvalet gick snabbare och jammningarna satt cleanare och cleanare.

Tänkte köre en led vid namn Snipp men pallade inte krångla upp ett fast rep där så jag körde Stenen i skogen i stället. Nötte fem snabba på den med fast denna gång med mycket häng och utan att sätta säkringar. Känns nästan som jag skulle kunna ge den ett lead-go snart.

Slutsatser av dagen:
1. Det gör sjukt stor skillnad på vissa grepp om man har tummen uppåt eller neråt.
2. Cloggning är effektiv träning.
3. Även om all klättring är kul är klättring själv längst ner på skalan.
4. Några jam-dagar till och vertikalsprickorna kommer kännas som juggar=)
5. Myggen vid Blåberget ser ut som andra världskrigets störtbombare.
6. P4:s expertkommentator Kristian Ohlsson kan komma med extremt sjuka kommentarer but i like it!

Om tjugo år kanske det händer igen!

Regnet öser ner och det blåser styv kuling.
Jag hade bestämt mig för fiske men trött i kroppen efter gårdagens klättring kändes en kväll framför fotbollen mycket lockande.
Efter mycket om och men begav jag mig ändå ut mot stugan i ösregnet men en magkänsla som sa "vad håller du på med".
Halvbitter kastar jag i spön och övrig utrustning i båten.
Efter tjugo minuter med gasen i botten på min 2.2 hk motor är jag framme vid streken och lägger ut ett par wobblers. Jag hinner knappt slå för bygeln på rullarna innan det smäller till i ena spöt. En mindre gädda hade huggit med en kraft som om den var besatt. Jag avkrokar den snabbt i vattnet innan det var dax igen. Denna gäddan var stöpt i samma form som den första men mindre explosiv.
På detta sätt fortgår kvällen. Regnet piskar i stormen och jag fryser så jag darrar som ett asplöv men det gör inget när gäddorna är ursinniga!

Jag tröttnar efter 7-8 gäddor på kort tid och styr färden mot djupare vatten i jakt på den om natten pelagiskt jagande gösen.
Sagt och gjort har de grövre wobblerna åkt på och sakta och metodiskt betar jag av meter efter meter i min illa eka. Jag planerar noga färden för att inta få vinden i sidan då vågorna tenderar att slicka båtkanten lite väl spännande högt upp.
PANG! Hugg på mellanspöt! Kunde ha varit gös men det visade sig vara en gädda igen. Denna gången en storebror till de tidigare men dock ingen jätte.

Jag vänder båten och glider tillbaka i medvinden. Snart hugger det igen men efter två kraftiga knyckar knäcks min förhoppning när fisken som kändes betydligt solidare vänder osedd mot djupet.
Besvikelsen är påtaglig men på något sätt ligger det något magiskt över denna vindpinade juninatt. Vinden är nu starkare än tidigare men på något underligt vis är kölden som upplöst av natten.

Jag vänder om en andra gång med vinden stadigt slipande mot ansiktet. Tio minuter passerar och blir snart till tjugo. Ok tänker jag, fisket har återgått till det normala som är ett par småfiskar på en hel kväll...
Jag vänder med vinden igen och beger mig tillbaka mot streken för att dra några fler smågäddor. Mellan mig och streken ligger en några hundra meter lång sträcka över djupt vatten och jag överväger om jag ska gasa över den eller låta spöna ligga ute. Jag har kvar spöna ute och sätter mig i den betydligt bekvämare medvinden och ställer motorn på i stort sett tomgång och låter istället vinden arbeta.

Spöt kränger till! Denna gång inte ryckigt och snärtigt som tidigare utan djupt och tungt. Jag drar ut dödmansgreppet på motorn och gör ett minst sagt bestämt mothugg. Svaret jag får är ett vinande tjut i rullen när något på ett våldsamt sätt sliter ut tjugofem meter lina. Jag försöker ta hem lina men inser snart att det är hopplöst så länge denna kämpe har krafter kvar.
Efter några minuter lyckas jag vinna hem mina första metrar lina. Svaret kommer på bråkdelen av en sekund när detta adrenalinstinna rovdjur med kraft av ett lokomotiv spränger genom vattenytan. Varelsen lättar på ett sätt som något av denna storlek inte borde kunna göra. Jag skakar i knäna när gäddan efter den meterhöga luftfärden träffat ytan i en kaskad av vatten. Tankarna virvlade i hjärnan: Sitter den kvar? Höll linan?
Återigen känns tyngd i spöt och jag andas igen.
Det var som om gäddan genom luftfärden tackade för sig och lät sig besegras. Som en sann krigare satsade hon utan återvändo 100% på det sista försöket för att slita sig fri från sin motkämpe.
Det var på något sätt som att när hon efter att ha satsat sin själ i det sista hoppet lade sig på sida och kapitulerade totalt utpumpad men ändå med äran intakt.

Det var med stor försiktighet jag förde håven runt henne och ödmjukt lyfte henne över båtkanten. Denna extremt kraftfulla motståndare sprattlade inte som de små gäddorna gör utan låg stillsamt på sidan och betraktade mig.
Jag lossade försiktigt krokarna och vägde henne i håven för att inte skada henne. Vågens visare stannade på 7.3 kg.
Jag har tagit gädda på över tio kilo men ingen har varit hälften så mycket fighter som denna top-pradator i detta system.

Vördnadsfyllt lyfter jag ner henne i vattnet. Det tar ett tag för henne att återhämta krafterna. Försiktigt drar jag gäddan genom vattnet för att syresätta gälarna. Lugnt men bestämt slår hon ett slag med stjärtfenan och glider sakta ner i mörkret. Jag känner att cirkeln är sluten. Jag fick min kamp och hon får simma ner och fortsatta att härska i sitt undre rike.

Jag sitter tyst en lång stund konfunderad av tanken vad som fått henne att motstå instinkten att hugga ett articifiellt bete under alla dessa år för att sedan begå misstaget idag? Jag tar mig friheten att påstå att det var första gången för jag har aldrig hört talas om en människa som släppt tillbaka någon fisk alls i denna sjön.

Som pricken över i:et fick jag på väg tillbaka till stugan ett par exemplar av sjöns silverfärgade jägare, nämligen gösen. Dessa kändes dock bara som parenteser i sammanhanget men var ändå en skön avslutning på denna overkliga kväll.

Denna gädda är den största insjöfångade gädda jag fångat. Det ihop med den knivskarpa överlevnadsinstinkt som hon visades med kraft i form av kampen gör att jag måste säga att det känns för mig som en betydligt större bravad att lyckas landa henne jämfört med andra i vissa fall flera kilo större havsgäddor.

Det tog mig tjugo års fiske att lyckas få en fisk av denna kaliber i min hemsjö. Oddsen säger att detta kommer bli min livs fisk i detta vatten. Blir det så så är jag ändå sjukt nöjd!

Gäddan var värd en bättre bild men jag får skylla på att jag satt ensam i en eka under regn, storm, mörker och endast hade en mobilkamera att fotografera med.

Södra Landsberget

Nu är sverigeresan avslutad och jag gör en mellanlandning på ett par dagar i Fagersta innan färden går mot Umeå.

Vi har tillbringat sista veckan i Skinnskatteberg och har då haft möjlighet att projektera en del på Södra Landsberget. Klippan där är utvecklad av ett gäng västeråsklättrare och lederna är mellan 9-13 meter höga. De flesta lederna är dessutom kraftigt överhängande.

Jag visade Björn och Torbjörn Grävlingen 7a och Mullvaden 6c, som båda är mycket fina. Båda gjorde stora framsteg och Björn var så nära som man kan vara på Mullvaden utan att sätta den.

För egen del började jag nöta på Den stora skrothögsutmaningen 7a+. Leden består först av ganska skitig klättring som jag antar gav leden namnet, därefter av ett fint överhängande parti i slutet.
Första försöken kändes leden totalt omöjlig och jag gav upp tanken på att sätta den i sommar. En grund tvåfingerpocket på överhäng kändes inte riktigt som min nivå än.
Jag körde i stället på en 6b+ som jag satte efter ett gäng försök.
Jag funderade lite på skrothögsutmaningen på kvällen och beslöt mig för att testa den från en annan synvinkel nästa gång.

Sagt och gjort var vi där igen.
Jag klättrade snabbt upp till kruxet. Jag laddade och föll... kass kass kass. Det nya sättet var ännu svårare.
När jag hängde där under överhänget och dinglade kollade jag uppåt och såg av en slump en helt slät undercling som jag inte reflekterat som ett grepp när jag var uppe på kruxet
Jag klättrade snabbt upp och kände på det ny upptäckta greppet.
Det kändes till en början avigt att endast hålla sig kvar på väggen genom att pressa vänster handflata rakt uppåt i brösthöjd på något horisontalt som var helt slätt.
Efter en för mig extremt tung förflyttning var jag förbi kruxet och landade på en mycket bra crimp och föll...
Denna gången gjorde det inget för nu var problemet löst och det var bara att börja nöta på allvar. Jag satte inte leden denna dagen heller men nu var alla partier lösta och behövdes bara länkas ihop.

Tredje dagen skulle den sitta hade jag ödmjukt bestämt mig för. Jag kollade ut på morgonen och så klart ös regnade det.
Regnet mattades av under dagen för att sedan sluta helt.
Torbjörn och Björn hade åkt hem men Janne var snäll att säkra mig så vi chansade och åkte dit.
Mycket glädjande och mycket förvånande var allt på klippan torrt!
Jag värmde upp och vilade fem minuter sen var det dax för ett seriöst försök.
Det kändes som jag flöt uppför väggen och helt plötsligt klickade jag ankaret. Det var en extremt skön känsla att få sätta något som man lagt ner så mycket tid på! Det var första gången som jag verkligen nött på ett sportled.

Dagen avrundades med en led som heter 7:an 7a. Jag satte relativt snabbt alla förflyttningar men var för sliten för att länka den.
Ett stort tack till Janne som säkrade mig i denna av knott genomsyrade plats och till Torbjörn för alla bilderna.



Björn laddar på Mullvaden.


Björn är förbi kruxet.


Torbjörn på Mullvaden.


Jag klipper sista bulten på Skrothögsutmaningen.


Innan kruxet.


Efter kruxet.

Skåne, Skåne, Skåne...

Jag och grabbarna är nu fyra veckor in på en sexveckors roadtrip i södra Sverige. Vi ska lära oss allt om allehanda ädla och oädla trädslag.

Skåne i sig är ganska fint men det har en tendens att regna runt 20-24 timmar varje dygn. Dessutom är det långt till all klättring. Vi försöker dock alternativträna så gott det går.

Några pass har vi i alla fall hunnit med. Var på ett ställe i Halmstad som kallas Bolagsbrottet. Det var rätt nice för att vara sprängt.
Har även varit till Kjuge en sväng. Sjukt mycket sten men allmänt förvirrande utan förare eller karta. Har inte med någon crashpad för den delen heller.

Annars har vi tränat alla tänkbara akrobatiska övningar på en lekpark i Degerberga. Det är sinnessjukt hur stark man kan bli endast med hjälp av sin egna kroppsvikt. Hannibal inspirerar stort. Enarmarna och flaggan sitter cleant och backleavern är riktigt nära.

En helt vanlig dag i Skåne.

Torbjörn på Snapphaneeken.

Björn löser en dyno på en lekpark i Halmstad.

Jag på Bolagsbrottet.

Sommarens storslagna planer!

Jag på insanity!

Bloggen har sovit ett tag på grund av några extremt energikrävande och träningsförstörande faktorer.

Dessa faktorer är regressionsanalys, virkeslära samt naturresursekonomi.

På det kommer nu en sexveckors sverigeresa. Den är i för sig kul men den kapar min försäsong!

Sneglar i träningsdagboken och ser att träningsdosen mängdmässigt över vintern har snuddat vid gamla triathlontidens mängd.

Jag fick totalt ihop 21 isklätterdagar och hade mars som min crash-training-månad med 70 timmars effektiv träning. Var rätt knäckt då men nu när resultaten börjar komma är det sjukt skönt.

Hittills i år lyckats skrapa ihop 19 pass ute. Detta är tyvärr mestadels bouldering med ca 1/3 sport. Hade jag valt hade majoriteten varit traditionell klättring men som sagt så är det ju skolan som kräver allt för mycket tid...

Resultatmässigt har jag sportat min första 7a samt ett par 6c+ och 6c. På bouldersidan satte jag ganska lätt Mr Hallontårta 7a och har även repeterat den utan större problem. För mig är dock Stjärnsoldat 6b en betydligt större bedrift. Den är hård för mig.

Känner mig i bra form och nu skulle vara en bra tid att ge sig på någon 7a+/7b sport. Har siktet inställt på TKAK, Tavelsjöberget och förhoppningsvis Niemesel i sommar.

Hoppas vädret håller sig och att vi hittar några sköna ställen nere i södern.

För första gången i mitt liv ska jag vara ledig en hel sommar! YES YES YEEEEES!!!!!!

Den kommer starta med offerhällanträff sen drar jag och Björn raka vägen norrut mot Lofoten. Ska bli riktigt nice att åka dit igen.

Mitt största mission i sommar är att lära mig att jamma på riktigt. En annars lätt led blir för mig stenhård om man lägger in minsta lilla jamning. Det är inget jag har haft möjlighet att träna på under vintern så det är en del jag i stort sett är sämre på nu än i höstas.

Efter det är inget riktigt bestämt men målet är att klättra så mycket som mycket och leva på så lite som möjligt. Typ som vanligt=)

Nån som känner för att dra någonstans och klättra en längre tid så hör av er till mig så kanske det passar.

Ha det gott Norrland! Syns den 18:e Juni!

Gäddfiske och sportklättring!

Jag spenderade senare delen av påsken med gäddfiske och klättring.


Jag fiskade ungefär ett dygn totalt uppe i Umeå. Sista dagen lessnade jag på fisket och åkte till I20 och satt min nemesis Stjärnsoldat.

På tisdagen packade jag mitt pick och pack och drog jag till Fagersta och hade sportklätterpremiär.


All IKSU-träning har gett resultat och jag håvade in min första 7a sport. Det var en kort och kruxbetonad led på Södra Landsberget. Några go ena dagen och alla moves var gjorda. Tanken var att länka ihop allt två dagar senare.

Det visade sig att det skulle ösregna men överhänget gjorde som tur var klippan snustorr.

Repeterade även en 6c utan större problem som jag nötte en del på förra året.







Precis toppat ut på Grävlingen 7a.

Gädda 4.2 kg

Gädda 4.95 kg

Gägga 5.5 kg

Storm på Borgahällan

Jag och Björn kände oss starka och väl förberedda för årets sista ryck. Väderprognosen lovade gott med halvklart och ett par minusgrader så allt var upplagt för succé, trodde vi. Vi anlände vid två snåret på torsdagen och klev ur bilen i ett lätt duggregn. Molnen låg då så lågt att man inte ens kunde se insteget. Vi såg däremot en kungsörn som jagade en flock fjällripor vilket var häftigt. Vi var ändå vid gott mod och hade förhoppningar om att det skulle spricka upp under kvällen. Vi åt en redig lunch och började enligt plan att spåra upp mot branten för att spara tid och energi för morgondagen. Vi mätte snödjupet till runt 80 cm men det var inga problem med snöskor. Det var svårt bara att veta vart vi skulle eftersom vi inte såg väggen. Vi chansade och gick på känn och det visade sig att känslan ledde oss helt rätt, nämligen till rännan. Vi hade ca 30 meters sikt så vi kunde inte reka så mycket men vi spårade i alla fall upp till första isbouldern.
Väl nere vid bilen igen hann vi precis slå upp tältet innan det började att ös regna. Vi åt snabbt och gick och lade oss tidigt.

Efter en relativt bra sömn ringde klockan vid 0400 och till min stora lättnad hade regnet nästan upphört. Vi pinade i oss varsin jätteportion pasta-bacon så begav vi oss. Först gick det lätt och vi kunde utan större ansträngning gå i våra spår från igår. När vi hade kommit ungefär halvvägs upp till rännan upphörde dock våra spår att existera. Spinndrift (längs bergsidan kontinuerligt fallande snö) hade helt fyllt dem. Vi hade alltså spårat det branta partiet i onödan. Farten sjönk så klart när vi blev tvungna att spåra igen. Nere vid tältet var det bra sikt men det var som att man gick in i molnen på väg upp. Det var en tydlig lager av moln och efter det var sikten endast 10-20 meter...
Första isbouldern passerades kvickt utan rep och kort därefter var vi framme där själva klättringen börjar. Vid det här laget hade vinden tagit vid rätt hårt och vi blev hela tiden överösta av spindrift-puder. Vi började bli tveksamma till klättring av olika skäl.
1. Helt enkelt att hitta rätt väg upp i den obefintliga sikten.
2. Att från toppen hitta rätt väg ner av samma skäl.
3. Vi hade hört rykten om en stor driva på toppen.(vi hade inte sett nåt av väggen)Förra helgens incident plus all spinndrift gjorde oss tveksamma.
4. Den ökande vinden
Efter några snabba överväganden tänkte vi att hur svårt kan det vara att bara följa rännan och vi satte igång med den egentliga klättringen. Jag tog första repan som var ca 50 m tveksamt säkrad Wi3. Efter en del letande hittade jag en is fläck att bygga stand på och Björn följde. Björn förtsatte och kom till ett brantare parti. Isen i sig var inte särskilt svår men problemet var att det var så mycket spindrift att det stundtals gav kvävningskänslor. Björn jobbade starkt och tog sig upp och byggde stand. Jag följde och när jag kommer upp till Björn är han extremt kall. Hans luva går inte över hjälmen så det har hela tiden öst in snö i nacken/halsen på honom. Vi sa knappt något och jag gick direkt på tredje repan som är is växlandes mellan 50-85 grader. Isen är ganska lätt men däremot tunn hela vägen. Jag hittar en lämplig plats för stand och efter några provborrningar får jag in en och en halv skruv och ropar att björn kan följa. Vid det här laget kan man glömma att kommunicera om man är mer än 10 meter från varandra så efter mycket om och men så lyckas jag klargöra att det är säkring klar. Björn kommer upp och han är nu så pass kall att han inte längre får upp värmen av att klättra. Vi väger beslutet ett tag men bestämmer gemensamt att vända ner. Vi står nu i Y-korsningen mellan lederna "rännan" och "midvinterdröm". Enligt uppgift så var vi nu förbi själva kruxet. Hittills hade all klättring varit lätt och sista delen ska bara vara brant stenskravel, om än svårsäkrat. Ett par abalakovs senare är vi nere från klätterdelen igen. Så här i efterhand förstår jag att vi tog rätt beslut men det känns aldrig bra att backa ner. Det här är första gången vi blivit piskade till reträtt av vädret.

Väl nere igen ser vi att allt vi har är genomblött och duggregnet fortsätter att falla i dalen. Prognosen säger dessutom att vädret ska hålla i sig. Vi har ingen möjlighet att torka exempelvis regnblöta dunjackor i våra tält så det var para att packa ihop och åka hem igen. Spännande att ta steget från några hundra meters isfall till ett berg med 800 meters stigning. Allt tar så mycket längre tid och till råga på det så har man vädret som kan komma med oväntade käftsmällar. I vårt fall var det fem plusgrader och svag vind vid tältet. På väggen var det fem minus, storm och all spindrift på det.
Jag kikade senare på höjdmätaten och på karta över väggen. Vi hade tagit 620 höjdmeter och hade alltså 180 kvar. Vi var på det stället precis innan man viker av på en stor snötravers. Isklätringsäsongen är nu slut för denna säsong men det var inte sista gången på Borgahällan för vår del. Borkafallet är inte heller bortglömt trots att det fick en WO-vinst över oss i rond ett... Överlag var det en bra säsong med totalt 21 isklätterdagar men vi fick inte direkt avsluta med flaggan i topp.

Detta var allt vi såg av Borgahällan på hela tiden.

Det var som att gå in i molnen.

Precis efter isboulden.



Vi har fått nog av stormen och firar ner med bla denna abalakov.


Björn på väg ner.