Regnet öser ner och det blåser styv kuling.
Jag hade bestämt mig för fiske men trött i kroppen efter gårdagens klättring kändes en kväll framför fotbollen mycket lockande.
Efter mycket om och men begav jag mig ändå ut mot stugan i ösregnet men en magkänsla som sa "vad håller du på med".
Halvbitter kastar jag i spön och övrig utrustning i båten.
Efter tjugo minuter med gasen i botten på min 2.2 hk motor är jag framme vid streken och lägger ut ett par wobblers. Jag hinner knappt slå för bygeln på rullarna innan det smäller till i ena spöt. En mindre gädda hade huggit med en kraft som om den var besatt. Jag avkrokar den snabbt i vattnet innan det var dax igen. Denna gäddan var stöpt i samma form som den första men mindre explosiv.
På detta sätt fortgår kvällen. Regnet piskar i stormen och jag fryser så jag darrar som ett asplöv men det gör inget när gäddorna är ursinniga!
Jag tröttnar efter 7-8 gäddor på kort tid och styr färden mot djupare vatten i jakt på den om natten pelagiskt jagande gösen.
Sagt och gjort har de grövre wobblerna åkt på och sakta och metodiskt betar jag av meter efter meter i min illa eka. Jag planerar noga färden för att inta få vinden i sidan då vågorna tenderar att slicka båtkanten lite väl spännande högt upp.
PANG! Hugg på mellanspöt! Kunde ha varit gös men det visade sig vara en gädda igen. Denna gången en storebror till de tidigare men dock ingen jätte.
Jag vänder båten och glider tillbaka i medvinden. Snart hugger det igen men efter två kraftiga knyckar knäcks min förhoppning när fisken som kändes betydligt solidare vänder osedd mot djupet.
Besvikelsen är påtaglig men på något sätt ligger det något magiskt över denna vindpinade juninatt. Vinden är nu starkare än tidigare men på något underligt vis är kölden som upplöst av natten.
Jag vänder om en andra gång med vinden stadigt slipande mot ansiktet. Tio minuter passerar och blir snart till tjugo. Ok tänker jag, fisket har återgått till det normala som är ett par småfiskar på en hel kväll...
Jag vänder med vinden igen och beger mig tillbaka mot streken för att dra några fler smågäddor. Mellan mig och streken ligger en några hundra meter lång sträcka över djupt vatten och jag överväger om jag ska gasa över den eller låta spöna ligga ute. Jag har kvar spöna ute och sätter mig i den betydligt bekvämare medvinden och ställer motorn på i stort sett tomgång och låter istället vinden arbeta.
Spöt kränger till! Denna gång inte ryckigt och snärtigt som tidigare utan djupt och tungt. Jag drar ut dödmansgreppet på motorn och gör ett minst sagt bestämt mothugg. Svaret jag får är ett vinande tjut i rullen när något på ett våldsamt sätt sliter ut tjugofem meter lina. Jag försöker ta hem lina men inser snart att det är hopplöst så länge denna kämpe har krafter kvar.
Efter några minuter lyckas jag vinna hem mina första metrar lina. Svaret kommer på bråkdelen av en sekund när detta adrenalinstinna rovdjur med kraft av ett lokomotiv spränger genom vattenytan. Varelsen lättar på ett sätt som något av denna storlek inte borde kunna göra. Jag skakar i knäna när gäddan efter den meterhöga luftfärden träffat ytan i en kaskad av vatten. Tankarna virvlade i hjärnan: Sitter den kvar? Höll linan?
Återigen känns tyngd i spöt och jag andas igen.
Det var som om gäddan genom luftfärden tackade för sig och lät sig besegras. Som en sann krigare satsade hon utan återvändo 100% på det sista försöket för att slita sig fri från sin motkämpe.
Det var på något sätt som att när hon efter att ha satsat sin själ i det sista hoppet lade sig på sida och kapitulerade totalt utpumpad men ändå med äran intakt.
Det var med stor försiktighet jag förde håven runt henne och ödmjukt lyfte henne över båtkanten. Denna extremt kraftfulla motståndare sprattlade inte som de små gäddorna gör utan låg stillsamt på sidan och betraktade mig.
Jag lossade försiktigt krokarna och vägde henne i håven för att inte skada henne. Vågens visare stannade på 7.3 kg.
Jag har tagit gädda på över tio kilo men ingen har varit hälften så mycket fighter som denna top-pradator i detta system.
Vördnadsfyllt lyfter jag ner henne i vattnet. Det tar ett tag för henne att återhämta krafterna. Försiktigt drar jag gäddan genom vattnet för att syresätta gälarna. Lugnt men bestämt slår hon ett slag med stjärtfenan och glider sakta ner i mörkret. Jag känner att cirkeln är sluten. Jag fick min kamp och hon får simma ner och fortsatta att härska i sitt undre rike.
Jag sitter tyst en lång stund konfunderad av tanken vad som fått henne att motstå instinkten att hugga ett articifiellt bete under alla dessa år för att sedan begå misstaget idag? Jag tar mig friheten att påstå att det var första gången för jag har aldrig hört talas om en människa som släppt tillbaka någon fisk alls i denna sjön.
Som pricken över i:et fick jag på väg tillbaka till stugan ett par exemplar av sjöns silverfärgade jägare, nämligen gösen. Dessa kändes dock bara som parenteser i sammanhanget men var ändå en skön avslutning på denna overkliga kväll.
Denna gädda är den största insjöfångade gädda jag fångat. Det ihop med den knivskarpa överlevnadsinstinkt som hon visades med kraft i form av kampen gör att jag måste säga att det känns för mig som en betydligt större bravad att lyckas landa henne jämfört med andra i vissa fall flera kilo större havsgäddor.
Det tog mig tjugo års fiske att lyckas få en fisk av denna kaliber i min hemsjö. Oddsen säger att detta kommer bli min livs fisk i detta vatten. Blir det så så är jag ändå sjukt nöjd!
Gäddan var värd en bättre bild men jag får skylla på att jag satt ensam i en eka under regn, storm, mörker och endast hade en mobilkamera att fotografera med.
Näsan.
Näsan från andra sidan.
Brant takklättring.
Boulderblock på 3-4 meter.
Ett liknande block.
Ett långsträckt överhäng med plats för många leder.
Takformation
Takformationen sett från andra hållet. Skarp highball.
Ytterligare ett överhäng. 
Juggigt överhäng för lättare leder.
Coolaste problemet på stället. Problemet börjar i en grop med tre meters väggklättring, det avslutas med ett ca tre meter långt tak som är helt blankt men med en knytnävs-jam-spricka delux!
En och en halv meters takhöjd och ungefär fem meter djupt. Det enda stället med spår av tidigare klättrare i form av en chippning. Måste dock ha skett på på vikingatiden.
