Henke har nu skapat en logga för UKHK (märke nummer tre, svart bouldrare på orange bakgrund) och det ska han ha stort tack för.
T-skirts är på ingång och om inget går fel i tryckeriet så kommer de att finnas till försäljning från och med Boulderupptakten. Priset kommer att hamna runt 100-lappen. Färgen är marinblå.
Vi har även fått ett erbjudande av Northstar angående softshell ziphoods. Erbjudandet gäller Montane Dyno Jacket färg Steel / deep red (zips) med nya UKHK-loggan på ryggen.
UKHK medlemmar får 40 % rabatt och priset kommer då att hamna på runt 700 kr beroende på hur många som är intresserade. Notera att grundpriset för jackan hos återförsäljaren i England ligger på 90£.
Det är ett begränsat antal jackor så först till kvarn gäller.
Är ni intresserade så prova först jackan på Northstar och skicka därefter en beställning till min mail senast 7 april.
kalle_narfstrom@hotmail.com
Jag kommer att återkomma till er som beställt om slutgiltigt pris.
fredag 25 mars 2011
onsdag 23 mars 2011
måndag 21 mars 2011
Isklättring feauturing Bouldering
Planen för dagen var Tappad Wi5+/m5+ på Blåbergets lilla vägg.
I år var det dock inget mixat slut utan istället ett en meter överhängande, fyra meter långt draperi som hela vintern har fått mig att svettas. I själva verket tror jag att den är betydligt tuffare än Wi5+. Ingen annan femma jag sett tidigare har krävt frihängande fötter. Hur som helst slut på bortförklaringarna och som ni redan förstår kom jag inte upp.
Förutsättningarna verkade vara helt perfekta med mildväder och mjuk is så peppen var på topp. När vi väl kom fram visade det sig att isen hade smält betydligt mer än väntat och på vissa partier var det en luftspalt mellan isen och klippan.
Jag såg att mina gamla slingor från förra vändan hängde kvar och jag tänkte instinktivt att det kan vara en bra nödvändpunkt.
Jag rackade på mig 10 skruvar och en kam och gav mig uppåt. Början är lätt och fungerar bra som uppvärmning men sen börjar klättringen på allvar.
Väl framme vid mega-tappen var jag först orolig om den skulle hålla. Den var vid det här laget en halvmeter kortare än sist och droppade frekvent. Jag skickade på den ett gäng välriktade trycksparkar och hörde till min förtjusning dova dunsar i isen istället för ett ringande klang. Det tyder på att isen är solid utan spänningar.
Jag placerade försiktigt yxorna i tappen och tog ett par djupa andetag samtidigt som jag funderade på bra ursäkter för att inte kliva upp. Det mentala klivet att resa sig på tappen avvklarades och jag började klättra. Klättringen gick förvånansvärt lätt och jag klarade mig helt utan pump. På övre delen av tappen där den hade kontakt med berget i mer än en meter satte jag första skruven och kunde andas ut lite i alla fall.
Jag kom upp på hyllan och skakade loss ett tag innan jag forsatte till vilan under draperiet. Jag kände på mina lämnade abalakov-slingor och röck lätt bort dem med ett ryck. Det betyder att det var minst en dm tunnare is än sist.
Jag klättrade förbi dem och satte sista skruven under draperiet i en liten grotta. Sista 16 cm skriven gick i nästa hela innan den tog i sten.
Jag gick upp och ner 4-5 gånger för att riva bort så mycket tappar som möjligt för att kunna klättra ut upp på draperiet. Det visade sig vara ett tungt jobb att slå bort is. En oroande faktor var att jag såg upp mellan draperiet och berget i mer än två meter och jag visste då att det skulle bli svårt att få bra yxor.
Efter en stund tvekande bestämde jag mig för att gå ut på draperiet för att starta klättringen. Jag satte två osäkra yxor och reste högerfoten så högt jag kunde och placerade den försiktigt i den isen jag tyckte såg solidast ut. Det som hände var att endast fotens vikt utan någon som helst spark rev ner runt 20 kg is och jag blev hängandes utan fötter. Försiktigt vände jag in i grottan igen.
Andra försöket testade jag att gå armgång i yxorna med fria fötter. Det kändes overkligt att hänga fritt med yxorna förankrade i ett isdraperi. Jag chinnade mig upp låste av och skickade högeryxan tre decimeter uppåt och den satt vad jag trodde solitt. Jag belastade yxan och det ritchade till när yxan skar två decimeter genom isen innan den fastnade. Så snabbt jag kunde låste jag av högern och skickade upp vänsteryxan. Jag trodde verkligen att den skulle sitta men med samma skarpa ljud skar även den is innan den stannade. Panikartat chinnade jag mig upp och försökte placera stegjärnens frontpoint i undre delen av draperiet. Det som hände var att det gav vika och jag fann mig själ hängande i endast yxorna i ett ruttet isdraperi två meter över sista skruven som dessutom var kass. Jag hade bara två meter kvar till draperiet var mer stabilt så tanken som slog mig var att pusha på. Jag började i samma sekund känna hur greppet började slappas av runt yxskaften. Adrenalinet måste ha fått mig att glömma pumpen för en kort stund. Det som hände var att jag på något mystiskt sett lyckades bakåt campus-klättra med yxorna i hålen mellan istapparna beredd att falla vilken sekund som helst. Några sekunder senare stod jag under draperiet totalt sönder pumpad och funderade vad som var nöjet i det hela.
Jag lämnade några skruvar och firade av...
Björn rackade upp och klättrade beslutsamt upp förbi tappen till synes helt oberörd. Rätt var det var vända han dock för att han var för pumpad för att ge sig på överhänget.
Jag vilade ett tag och körde ett andra go. Istappen gick lätt men jag kände lite pump denna gången. Väl inne i grottan under draperiet kände jag spontant bara att det inte fanns en chans för mig att klara draperiet med redan innan värkande underarmar. Jag lade repen runt en fet istapp och firade av.
Det spontana känslan var ändå att jag är i mitt livs isform mentalt, fysiskt och tekniskt men att draperiet helt enkelt är för svårt för mig ändå. Hur som helst så var vi lite för sena på året och nu får vi vänta till nästa år. Jag tror slutet av februari är sändar-tid för den leden.
Jag fick på dagen ett mess av Eje där det stod "plocka av dig stegjärnen och häng med och bouldra i morgon". Jag tänkte varför inte.
Jag har tränat som ett djur i vinter men själva maxstyrke träningen för fingrarna har blivit väldigt lidande på grund av smärtor efter bouldertävlingarna. Överkroppsmaxstyrka, isklätteruthållighet och lite gymnastbålstyrka har jag däremot förbättrat ganska mycket. Tanken om bouldering var därför att det kan bli en chill dag med grabbarna
Jag vaknade på söndagen och kroppen kändes precis som om jag varit i en barfight och till råga på allt fått stryk. Jag reste mig motsträvigt ur sängen och svepte en kanna kaffe. Trots min lemlästade kropp kände jag mig pepp när jag såg att solen lös och att det var plusgrader ute.
Jag packade mina bouldergjejer och mötte upp Henke och Jonas nere på parkeringen. Vi hämtade Hampus och drog mot Håkmark.
Vi värmde på dynoväggen på någon mystisk 6c-crimp som alla satte utom jag. Därefter begav vi oss till Lunacyblocket där vi mötte upp Eje, Ebbe och Nikolas. Grabbarna hade redan börja skicka leder hej vilt och jag bestämde mig för att nöta lite på Real Lynacy 7b. Jag föll ganska omgående på första försöket medan Hampus skrattande årsflashade den liksom Jonas.
Andra försöket föll jag innan ens hälen fastnat i hälkroken.
Tredje goet flöt allt och jag klarade för första gången startflytten för att hamna i utgångsläget för Lunacy has found us. Jag fick sändarnerver och var på väg att gå vilse men redde mig till sist för att sekunden senare toppa ur.
Coolt ändå att det går att bygga upp ok boulderstyrka genom att hacka is och göra chins!!!
Resterande delen av dagen gick ut på att skotta lite snö och mysa omkring uppe vid Giron och Greven med en kaffe i handen. Ja pressade senare ett par försök på Greven men taggade inte fullt ut.
Jag kom på mig själv med att tänka "Detta är ju kul på riktigt!". Alla alpina isturer och istappar har en tendens att rubba på begreppet kul.
Jag och Björn har klättrat alla leder på Bojnäs som ens har en tillstymmelse till is i år och isläget är kasst på Maltbrännan så preliminärt stänger jag issäsongen till förmån till den allt mer lockande boulderingen och klippklättringen.
Som en avslutning av issäsongen lägger jag upp en liten film i sann garage-anda. Jag har dock insett att isklättring är sjukt långtråkigt att titta på om man inte faller eller istapparna brister.
I år var det dock inget mixat slut utan istället ett en meter överhängande, fyra meter långt draperi som hela vintern har fått mig att svettas. I själva verket tror jag att den är betydligt tuffare än Wi5+. Ingen annan femma jag sett tidigare har krävt frihängande fötter. Hur som helst slut på bortförklaringarna och som ni redan förstår kom jag inte upp.
Förutsättningarna verkade vara helt perfekta med mildväder och mjuk is så peppen var på topp. När vi väl kom fram visade det sig att isen hade smält betydligt mer än väntat och på vissa partier var det en luftspalt mellan isen och klippan.
Jag såg att mina gamla slingor från förra vändan hängde kvar och jag tänkte instinktivt att det kan vara en bra nödvändpunkt.
Jag rackade på mig 10 skruvar och en kam och gav mig uppåt. Början är lätt och fungerar bra som uppvärmning men sen börjar klättringen på allvar.
Väl framme vid mega-tappen var jag först orolig om den skulle hålla. Den var vid det här laget en halvmeter kortare än sist och droppade frekvent. Jag skickade på den ett gäng välriktade trycksparkar och hörde till min förtjusning dova dunsar i isen istället för ett ringande klang. Det tyder på att isen är solid utan spänningar.
Jag placerade försiktigt yxorna i tappen och tog ett par djupa andetag samtidigt som jag funderade på bra ursäkter för att inte kliva upp. Det mentala klivet att resa sig på tappen avvklarades och jag började klättra. Klättringen gick förvånansvärt lätt och jag klarade mig helt utan pump. På övre delen av tappen där den hade kontakt med berget i mer än en meter satte jag första skruven och kunde andas ut lite i alla fall.
Jag kom upp på hyllan och skakade loss ett tag innan jag forsatte till vilan under draperiet. Jag kände på mina lämnade abalakov-slingor och röck lätt bort dem med ett ryck. Det betyder att det var minst en dm tunnare is än sist.
Jag klättrade förbi dem och satte sista skruven under draperiet i en liten grotta. Sista 16 cm skriven gick i nästa hela innan den tog i sten.
Jag gick upp och ner 4-5 gånger för att riva bort så mycket tappar som möjligt för att kunna klättra ut upp på draperiet. Det visade sig vara ett tungt jobb att slå bort is. En oroande faktor var att jag såg upp mellan draperiet och berget i mer än två meter och jag visste då att det skulle bli svårt att få bra yxor.
Efter en stund tvekande bestämde jag mig för att gå ut på draperiet för att starta klättringen. Jag satte två osäkra yxor och reste högerfoten så högt jag kunde och placerade den försiktigt i den isen jag tyckte såg solidast ut. Det som hände var att endast fotens vikt utan någon som helst spark rev ner runt 20 kg is och jag blev hängandes utan fötter. Försiktigt vände jag in i grottan igen.
Andra försöket testade jag att gå armgång i yxorna med fria fötter. Det kändes overkligt att hänga fritt med yxorna förankrade i ett isdraperi. Jag chinnade mig upp låste av och skickade högeryxan tre decimeter uppåt och den satt vad jag trodde solitt. Jag belastade yxan och det ritchade till när yxan skar två decimeter genom isen innan den fastnade. Så snabbt jag kunde låste jag av högern och skickade upp vänsteryxan. Jag trodde verkligen att den skulle sitta men med samma skarpa ljud skar även den is innan den stannade. Panikartat chinnade jag mig upp och försökte placera stegjärnens frontpoint i undre delen av draperiet. Det som hände var att det gav vika och jag fann mig själ hängande i endast yxorna i ett ruttet isdraperi två meter över sista skruven som dessutom var kass. Jag hade bara två meter kvar till draperiet var mer stabilt så tanken som slog mig var att pusha på. Jag började i samma sekund känna hur greppet började slappas av runt yxskaften. Adrenalinet måste ha fått mig att glömma pumpen för en kort stund. Det som hände var att jag på något mystiskt sett lyckades bakåt campus-klättra med yxorna i hålen mellan istapparna beredd att falla vilken sekund som helst. Några sekunder senare stod jag under draperiet totalt sönder pumpad och funderade vad som var nöjet i det hela.
Jag lämnade några skruvar och firade av...
Björn rackade upp och klättrade beslutsamt upp förbi tappen till synes helt oberörd. Rätt var det var vända han dock för att han var för pumpad för att ge sig på överhänget.
Jag vilade ett tag och körde ett andra go. Istappen gick lätt men jag kände lite pump denna gången. Väl inne i grottan under draperiet kände jag spontant bara att det inte fanns en chans för mig att klara draperiet med redan innan värkande underarmar. Jag lade repen runt en fet istapp och firade av.
Det spontana känslan var ändå att jag är i mitt livs isform mentalt, fysiskt och tekniskt men att draperiet helt enkelt är för svårt för mig ändå. Hur som helst så var vi lite för sena på året och nu får vi vänta till nästa år. Jag tror slutet av februari är sändar-tid för den leden.
Jag fick på dagen ett mess av Eje där det stod "plocka av dig stegjärnen och häng med och bouldra i morgon". Jag tänkte varför inte.
Jag har tränat som ett djur i vinter men själva maxstyrke träningen för fingrarna har blivit väldigt lidande på grund av smärtor efter bouldertävlingarna. Överkroppsmaxstyrka, isklätteruthållighet och lite gymnastbålstyrka har jag däremot förbättrat ganska mycket. Tanken om bouldering var därför att det kan bli en chill dag med grabbarna
Jag vaknade på söndagen och kroppen kändes precis som om jag varit i en barfight och till råga på allt fått stryk. Jag reste mig motsträvigt ur sängen och svepte en kanna kaffe. Trots min lemlästade kropp kände jag mig pepp när jag såg att solen lös och att det var plusgrader ute.
Jag packade mina bouldergjejer och mötte upp Henke och Jonas nere på parkeringen. Vi hämtade Hampus och drog mot Håkmark.
Vi värmde på dynoväggen på någon mystisk 6c-crimp som alla satte utom jag. Därefter begav vi oss till Lunacyblocket där vi mötte upp Eje, Ebbe och Nikolas. Grabbarna hade redan börja skicka leder hej vilt och jag bestämde mig för att nöta lite på Real Lynacy 7b. Jag föll ganska omgående på första försöket medan Hampus skrattande årsflashade den liksom Jonas.
Andra försöket föll jag innan ens hälen fastnat i hälkroken.
Tredje goet flöt allt och jag klarade för första gången startflytten för att hamna i utgångsläget för Lunacy has found us. Jag fick sändarnerver och var på väg att gå vilse men redde mig till sist för att sekunden senare toppa ur.
Coolt ändå att det går att bygga upp ok boulderstyrka genom att hacka is och göra chins!!!
Resterande delen av dagen gick ut på att skotta lite snö och mysa omkring uppe vid Giron och Greven med en kaffe i handen. Ja pressade senare ett par försök på Greven men taggade inte fullt ut.
Jag kom på mig själv med att tänka "Detta är ju kul på riktigt!". Alla alpina isturer och istappar har en tendens att rubba på begreppet kul.
Jag och Björn har klättrat alla leder på Bojnäs som ens har en tillstymmelse till is i år och isläget är kasst på Maltbrännan så preliminärt stänger jag issäsongen till förmån till den allt mer lockande boulderingen och klippklättringen.
Som en avslutning av issäsongen lägger jag upp en liten film i sann garage-anda. Jag har dock insett att isklättring är sjukt långtråkigt att titta på om man inte faller eller istapparna brister.
onsdag 9 mars 2011
Storm på Borkafjäll
Jag och Björn var mycket tveksamma till klättring denna helg då SMHI visat på upp mot 15 sekundmeter med stormvarning i byarna.
Efter mycket om och men så bestämde vi oss till sist för att åka till Kittelfjäll och klättra en led på fjället Borkafjäll. Namnet på leden är passande nog stormvarning och syns som isfallet mitt på bilden.
Stormvarning beskrivs som lätt men svårsäkrad och kräver bra gå-på-anda.
Graderingen är Wi4 is och m4/m5 mix. I år var isgraden Wi3 och mixen kan inte vara högre än m4. Svårigheten ligger inte i själva klättringen utan på den mentala sidan. Det är tärande att pucha runouts på 75-gradig sten när de enda yxorna och stegjärnen man får än på tunn mossa och lav.
Jag klättrade första repan som är en känslig mix-repa. Jag var nära att krampa i vaderna mot slutet för att jag hela tiden fick balansera på fronttaggen mot klippa. Enda bra säkringarna jag fick var en superstandplats på slutet i en vertikalspricka.
Björn tog andra repan som var isreplängden. Han hackade sig metodiskt upp och kunde bygga ett stand vid en lämnad abalakov. Någon måste ha tvingats att vända eller valt att repelera ner längst hela väggen fär vi hittade åtminstone två abalakovs och två lämnade standplatser.
Jag klättrade tredje repan som var en till början tunn travers som avslutades med brant snöpulsning.
Björn gav sig på repa fyra som återigen var mix-klättring. Det visade sig vara riktigt svårt att hitta säkringar här med. Det var nu skymning och vinden ökade samtidigt som det började snöa. Vi hade garderat med heatpads i handskarna för känselns skull och Björn hade införskaffat två mini-comradios. Dessa visade sig vara guld värda då skrikgränsen gick vid ungefär 10 meter.
Vid det här laget var vi ganska skrämda av en hängdriva som vi trodde kunde vara toppen. Drivan i sig var delvis öven fem meter hög så vi var oroliga hur vi skulle ta oss upp. Hur som helst var ingen av oss pepp på att repelera hela vägen ner så vi bestämde oss för att göra ett press mot toppen.
Den repan hade en handfull känsliga sva-flytt innan man kunde sänka yxorna i vegitationen och andas ut. Efter det var det brant snövandring på stenhård snö vilket var en välkommen överraskning Säkringspotentialen var låg men terrängen var ganska lätt vilket bidrog till en lättnadens suck. Jag hittade ett ställe där drivan var mindre än två meter och klättrade snabbt över i den hårt packade snön.
Jag trodde att stormen hade avtagit men Borkafjäll vätter mot nord-öst och vinden kom från väst vilket gjorde att vi hamnat i en vindficka på sista replängden.
Att resa sig över kanten var en mystisk upplevelse. Från en relativt lugn tillvara rakt in i en vrålande storm! Jag letade sedan ett bra tag efter säkringspunkter och hittade till slut en sten som jag byggde stand runt med mina isyxor och Björn klättrade snabbt upp. Väl på toppen var det kallt och svårt att kommunicera så det blev mer eller mindre språngmarch ner.
Allt som allt tog det 12 timmar och 30 minuter. Stigningen är 500 meter varav ca 300 är klättring. Vi klättrade leden i fem replängder.
Säsongen drar sig mot sitt slut och som alltid har man sina sista sekunden idéer. Om allt går enligt plan vilket det inte har en tendens att göra i slutet av mars när det gäller isklättring så ska vi ha en revansch på Tappad på lilla väggen på Blåberget som vi vände fem meter från toppen sist. Det skulle även vara kul med något längre isfall som Borkafallet eller Brudslöjan.
Svaga nerver på Tappad ledde till en vändning vid överhänget innan urtoppningen.
Foton av Björn Edlund
tisdag 1 mars 2011
Kalle och Björnen på Borga!
Prognosen visade strålande väder så vi var pepp på en rematch mot Borgahällan. 04.00 såg jag Björns monstertruck rulla in på mediamarkt som är den ständiga synkroniseringspunkten för våra isvändor.
Efter tre frukostar och fyra timmar senare var vi framme vid Borgafjäll. Vid vår förra resa dit var vädret så kasst att vi inte ens såg berget men denna dag var vädret betydligt bättre och våra blickar riktades mot en mycket vacker bergvägg som helt dominerar landskapet.
Det är 800 meters stigning från startpunkten till toppen varav ca 350 består av klättring och resten är brant snöpulsning.
Leden vi skulle klättra heter kort och gott ränna och är av grad M4/Wi3. Den är inte speciellt fysiskt tung utan svårigheten är på den mentala sidan på grund av att den är ganska svårsäkrad.
Hur som helst pushade vi upp till iscruxet, knöt in oss och forcerade genom kruxet under en ständig spindrift som var så pass tät att vi ibland nästan var oroliga att det var laviner på gång. Vi kom dock fram till att lavinfaran inte kan ha varit speciellt hög i den packade snön.
Efter detta följde en Wi3 isrepa på 60 meter innan traversen. Traversen visade sig vara en instabil historia med många stegjärnsfloppar och en del tvivelaktiga yxor. Vi gjorde den i en 70 meters replängd varav de sista tio metrarna vände uppåt.
Därefter klättrade vi rakt upp. Då kändes det rätt men jag har senare sett i andras ledbeskrivningar och förare att vår väg måste ha ledit till en urtoppning ca 100 meter till höger om orginallinjen. Björn ledde i alla fall den repan mycket stabilt och jag följde på ett mindre stabilt sätt.
Det var vid det här laget bäcksvart och vi trodde vi hade mellan 60 och 80 meter till toppen vilket visade sig bara vara 15 meter vilket var rätt gott.
Tre timmar senare låg vi i tältet och snarkade.
Allt som allt blev det 4 hela repor och en 15 metare i slutet. Bil till bil tog ca 14 timmar och jag fick lära mig att man kan frysa som satan fast det bara är fem minus. Några få minusgrader och ett par blöta handskar resulterade i att jag inte känner lillfingrarna än, men som min käre vän Håkan påstår "Människan mår som bäst när hon har det lite jävligt"!
Bilderna är tagna av Björn.
I början av anmarchen med väggen i bakgrunden.
Där den riktiga klättringen börjar.
Efter tre frukostar och fyra timmar senare var vi framme vid Borgafjäll. Vid vår förra resa dit var vädret så kasst att vi inte ens såg berget men denna dag var vädret betydligt bättre och våra blickar riktades mot en mycket vacker bergvägg som helt dominerar landskapet.
Det är 800 meters stigning från startpunkten till toppen varav ca 350 består av klättring och resten är brant snöpulsning.
Leden vi skulle klättra heter kort och gott ränna och är av grad M4/Wi3. Den är inte speciellt fysiskt tung utan svårigheten är på den mentala sidan på grund av att den är ganska svårsäkrad.
Hur som helst pushade vi upp till iscruxet, knöt in oss och forcerade genom kruxet under en ständig spindrift som var så pass tät att vi ibland nästan var oroliga att det var laviner på gång. Vi kom dock fram till att lavinfaran inte kan ha varit speciellt hög i den packade snön.
Efter detta följde en Wi3 isrepa på 60 meter innan traversen. Traversen visade sig vara en instabil historia med många stegjärnsfloppar och en del tvivelaktiga yxor. Vi gjorde den i en 70 meters replängd varav de sista tio metrarna vände uppåt.
Därefter klättrade vi rakt upp. Då kändes det rätt men jag har senare sett i andras ledbeskrivningar och förare att vår väg måste ha ledit till en urtoppning ca 100 meter till höger om orginallinjen. Björn ledde i alla fall den repan mycket stabilt och jag följde på ett mindre stabilt sätt.
Det var vid det här laget bäcksvart och vi trodde vi hade mellan 60 och 80 meter till toppen vilket visade sig bara vara 15 meter vilket var rätt gott.
Tre timmar senare låg vi i tältet och snarkade.
Allt som allt blev det 4 hela repor och en 15 metare i slutet. Bil till bil tog ca 14 timmar och jag fick lära mig att man kan frysa som satan fast det bara är fem minus. Några få minusgrader och ett par blöta handskar resulterade i att jag inte känner lillfingrarna än, men som min käre vän Håkan påstår "Människan mår som bäst när hon har det lite jävligt"!
Bilderna är tagna av Björn.
I början av anmarchen med väggen i bakgrunden.
Där den riktiga klättringen börjar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
