Isklättring feauturing Bouldering

Planen för dagen var Tappad Wi5+/m5+ på Blåbergets lilla vägg.
I år var det dock inget mixat slut utan istället ett en meter överhängande, fyra meter långt draperi som hela vintern har fått mig att svettas. I själva verket tror jag att den är betydligt tuffare än Wi5+. Ingen annan femma jag sett tidigare har krävt frihängande fötter. Hur som helst slut på bortförklaringarna och som ni redan förstår kom jag inte upp.

Förutsättningarna verkade vara helt perfekta med mildväder och mjuk is så peppen var på topp. När vi väl kom fram visade det sig att isen hade smält betydligt mer än väntat och på vissa partier var det en luftspalt mellan isen och klippan.

Jag såg att mina gamla slingor från förra vändan hängde kvar och jag tänkte instinktivt att det kan vara en bra nödvändpunkt.
Jag rackade på mig 10 skruvar och en kam och gav mig uppåt. Början är lätt och fungerar bra som uppvärmning men sen börjar klättringen på allvar.

Väl framme vid mega-tappen var jag först orolig om den skulle hålla. Den var vid det här laget en halvmeter kortare än sist och droppade frekvent. Jag skickade på den ett gäng välriktade trycksparkar och hörde till min förtjusning dova dunsar i isen istället för ett ringande klang. Det tyder på att isen är solid utan spänningar.

Jag placerade försiktigt yxorna i tappen och tog ett par djupa andetag samtidigt som jag funderade på bra ursäkter för att inte kliva upp. Det mentala klivet att resa sig på tappen avvklarades och jag började klättra. Klättringen gick förvånansvärt lätt och jag klarade mig helt utan pump. På övre delen av tappen där den hade kontakt med berget i mer än en meter satte jag första skruven och kunde andas ut lite i alla fall.
Jag kom upp på hyllan och skakade loss ett tag innan jag forsatte till vilan under draperiet. Jag kände på mina lämnade abalakov-slingor och röck lätt bort dem med ett ryck. Det betyder att det var minst en dm tunnare is än sist.
Jag klättrade förbi dem och satte sista skruven under draperiet i en liten grotta. Sista 16 cm skriven gick i nästa hela innan den tog i sten.
Jag gick upp och ner 4-5 gånger för att riva bort så mycket tappar som möjligt för att kunna klättra ut upp på draperiet. Det visade sig vara ett tungt jobb att slå bort is. En oroande faktor var att jag såg upp mellan draperiet och berget i mer än två meter och jag visste då att det skulle bli svårt att få bra yxor.

Efter en stund tvekande bestämde jag mig för att gå ut på draperiet för att starta klättringen. Jag satte två osäkra yxor och reste högerfoten så högt jag kunde och placerade den försiktigt i den isen jag tyckte såg solidast ut. Det som hände var att endast fotens vikt utan någon som helst spark rev ner runt 20 kg is och jag blev hängandes utan fötter. Försiktigt vände jag in i grottan igen.

Andra försöket testade jag att gå armgång i yxorna med fria fötter. Det kändes overkligt att hänga fritt med yxorna förankrade i ett isdraperi. Jag chinnade mig upp låste av och skickade högeryxan tre decimeter uppåt och den satt vad jag trodde solitt. Jag belastade yxan och det ritchade till när yxan skar två decimeter genom isen innan den fastnade. Så snabbt jag kunde låste jag av högern och skickade upp vänsteryxan. Jag trodde verkligen att den skulle sitta men med samma skarpa ljud skar även den is innan den stannade. Panikartat chinnade jag mig upp och försökte placera stegjärnens frontpoint i undre delen av draperiet. Det som hände var att det gav vika och jag fann mig själ hängande i endast yxorna i ett ruttet isdraperi två meter över sista skruven som dessutom var kass. Jag hade bara två meter kvar till draperiet var mer stabilt så tanken som slog mig var att pusha på. Jag började i samma sekund känna hur greppet började slappas av runt yxskaften. Adrenalinet måste ha fått mig att glömma pumpen för en kort stund. Det som hände var att jag på något mystiskt sett lyckades bakåt campus-klättra med yxorna i hålen mellan istapparna beredd att falla vilken sekund som helst. Några sekunder senare stod jag under draperiet totalt sönder pumpad och funderade vad som var nöjet i det hela.
Jag lämnade några skruvar och firade av...

Björn rackade upp och klättrade beslutsamt upp förbi tappen till synes helt oberörd. Rätt var det var vända han dock för att han var för pumpad för att ge sig på överhänget.

Jag vilade ett tag och körde ett andra go. Istappen gick lätt men jag kände lite pump denna gången. Väl inne i grottan under draperiet kände jag spontant bara att det inte fanns en chans för mig att klara draperiet med redan innan värkande underarmar. Jag lade repen runt en fet istapp och firade av.

Det spontana känslan var ändå att jag är i mitt livs isform mentalt, fysiskt och tekniskt men att draperiet helt enkelt är för svårt för mig ändå. Hur som helst så var vi lite för sena på året och nu får vi vänta till nästa år. Jag tror slutet av februari är sändar-tid för den leden.

Jag fick på dagen ett mess av Eje där det stod "plocka av dig stegjärnen och häng med och bouldra i morgon". Jag tänkte varför inte.

Jag har tränat som ett djur i vinter men själva maxstyrke träningen för fingrarna har blivit väldigt lidande på grund av smärtor efter bouldertävlingarna. Överkroppsmaxstyrka, isklätteruthållighet och lite gymnastbålstyrka har jag däremot förbättrat ganska mycket. Tanken om bouldering var därför att det kan bli en chill dag med grabbarna

Jag vaknade på söndagen och kroppen kändes precis som om jag varit i en barfight och till råga på allt fått stryk. Jag reste mig motsträvigt ur sängen och svepte en kanna kaffe. Trots min lemlästade kropp kände jag mig pepp när jag såg att solen lös och att det var plusgrader ute.

Jag packade mina bouldergjejer och mötte upp Henke och Jonas nere på parkeringen. Vi hämtade Hampus och drog mot Håkmark.
Vi värmde på dynoväggen på någon mystisk 6c-crimp som alla satte utom jag. Därefter begav vi oss till Lunacyblocket där vi mötte upp Eje, Ebbe och Nikolas. Grabbarna hade redan börja skicka leder hej vilt och jag bestämde mig för att nöta lite på Real Lynacy 7b. Jag föll ganska omgående på första försöket medan Hampus skrattande årsflashade den liksom Jonas.
Andra försöket föll jag innan ens hälen fastnat i hälkroken.

Tredje goet flöt allt och jag klarade för första gången startflytten för att hamna i utgångsläget för Lunacy has found us. Jag fick sändarnerver och var på väg att gå vilse men redde mig till sist för att sekunden senare toppa ur.
Coolt ändå att det går att bygga upp ok boulderstyrka genom att hacka is och göra chins!!!

Resterande delen av dagen gick ut på att skotta lite snö och mysa omkring uppe vid Giron och Greven med en kaffe i handen. Ja pressade senare ett par försök på Greven men taggade inte fullt ut.
Jag kom på mig själv med att tänka "Detta är ju kul på riktigt!". Alla alpina isturer och istappar har en tendens att rubba på begreppet kul.
Jag och Björn har klättrat alla leder på Bojnäs som ens har en tillstymmelse till is i år och isläget är kasst på Maltbrännan så preliminärt stänger jag issäsongen till förmån till den allt mer lockande boulderingen och klippklättringen.

Som en avslutning av issäsongen lägger jag upp en liten film i sann garage-anda. Jag har dock insett att isklättring är sjukt långtråkigt att titta på om man inte faller eller istapparna brister.