Kalle Narfström: juli 2010

Jag har blödit, slintit och blivit allmänt förbannad.
Dessa jammar har alltid haft en förmåga att inte sitta.
Det har känts begränsande att så fort en led innehåller en endast liten jam är jag helt körd.
Mycket irriterande att misslyckas gång efter gång på grader som brukar kännas som walk in the park.
Jag planerar att ändra på detta och har därför tränat en del.
Jag har tidigare i år cloggat en gång vid Blåberget och trad-klättrat en dryg vecka vid Lofoten. Saker och ting har sakta med säkert börjat kännas mer rätt men fortfarande inte bra.

Så denna soliga Juli-dag beslöt jag mig för mitt andra jam-session på Blåberget.
Jag hade bestämt mig innan att med kraft nöta på en led vid namn Snipp. Det är en spricka som går snett uppåt vänster av svårighetsgrad 6.
Jag dunkade in hög musik på mp3:n, kittade på mig säkringarna, spände fast min kära clogger och begav mig uppåt.

Första vändan kändes som vanligt kasst. Jag konstaterade att mina händer helt enkelt inte passade i sprickan. Jag föll inte men det var redigt pumpande.

Andra vändan gick lite bättre och jag tänkte att jag kan lika gärna sätta säkringar bara för övningens skull om jag ändå ska upp.

Under tredje vändan hände något. Mina händer ändrade sakta form och blev på något vis kilformade. Grepp som inte fanns innan hade på ett osannolikt sätt vuxit fram ur berget. Jag rörde mig metodiskt uppåt samtidigt som jag satt säkringar utan stress. Pumpen kom aldrig och mitt boulderskadade hjärta längtade inte längre efter crimpar. De grepp jag nyss hade hållit i under stor vånda och där varje förflyttning hade varit en maximal kraftansamling kunde jag nu hänga i och filosofera samtidigt som jag satte säkringar!

Jag firade kvickt ner och började om.

Jag klättrade leden totalt tio gånger och tänkte verkligen på att inte använda samma grepp eller samma säkringspunkter varje gång.
De 2-3 sista vändorna började jag bli lite trött, men det mystiska med det hela var att jag kom på mig själv med att det var just jammarna jag hängde och vilade i!!!

Kände mig inte riktigt mätt så jag riggade om repet så det gick över grannleden som är en grad svårade. Leden heter Fenix och graden är 6+. Det är egentligen mer en laidback-led än jam men men kan välja att jamma den.
Pushade den tre gånger innan jag blev för trött. Jag fokuserade inte på att i första hand klara den, utan att sätta snabba säkringar och försöka utnyttja jam-tekniken.
Tre vändor fick det bli innan jag var för trött för att fortsätta.

Jag är definitivt inte bra på att jamma men för mig var detta ett mycket efterlängtat breakthrough. Kanske beroende på att nötningen byggt upp en bättre tillit till greppen.

Nu ser jag bara fram emot att pusha på lead på Blåberget!

Ordförklaring:
hand-jam
jam-klättring
crimp
clogger - ett slags replås som gör att man kan klättra ensam

Efter en mellanlandning på ett par dagar i Umeå för att tvätta och byta packning begav jag och Björn oss norrut.
Klätterträffen i offerhällan blev inte av på grund av regn så vi åkte raka vägen till Lofoten.
Efter 12 timmars sträckkörning i skodan slog vi upp Björns stora campingtält nedanför gandalf-väggen.

Målet var att trad-klättra så mycket som möjligt.

Vädret blev rätt kasst så det slutade med fyra tradklätterdagar samt tre sportdagar.

Höjdpunkterna var Tromsö ekspressen och Gamle rev som är två 95 meters grad 6. Det var första gången vi klättrat så pass långa grad 6.

Jäkligt kul också dagen innan då vi körde Nordryggen av Vågakallen löpande. En grad 4+ på 500 meter. Lyckades pricka in en perfekt vindstilla och solig dag dessutom.