Vi har tillbringat sista veckan i Skinnskatteberg och har då haft möjlighet att projektera en del på Södra Landsberget. Klippan där är utvecklad av ett gäng västeråsklättrare och lederna är mellan 9-13 meter höga. De flesta lederna är dessutom kraftigt överhängande.
Jag visade Björn och Torbjörn Grävlingen 7a och Mullvaden 6c, som båda är mycket fina. Båda gjorde stora framsteg och Björn var så nära som man kan vara på Mullvaden utan att sätta den.
För egen del började jag nöta på Den stora skrothögsutmaningen 7a+. Leden består först av ganska skitig klättring som jag antar gav leden namnet, därefter av ett fint överhängande parti i slutet.
Första försöken kändes leden totalt omöjlig och jag gav upp tanken på att sätta den i sommar. En grund tvåfingerpocket på överhäng kändes inte riktigt som min nivå än.
Jag körde i stället på en 6b+ som jag satte efter ett gäng försök.
Jag funderade lite på skrothögsutmaningen på kvällen och beslöt mig för att testa den från en annan synvinkel nästa gång.
Sagt och gjort var vi där igen.
Jag klättrade snabbt upp till kruxet. Jag laddade och föll... kass kass kass. Det nya sättet var ännu svårare.
När jag hängde där under överhänget och dinglade kollade jag uppåt och såg av en slump en helt slät undercling som jag inte reflekterat som ett grepp när jag var uppe på kruxet
Jag klättrade snabbt upp och kände på det ny upptäckta greppet.
Det kändes till en början avigt att endast hålla sig kvar på väggen genom att pressa vänster handflata rakt uppåt i brösthöjd på något horisontalt som var helt slätt.
Efter en för mig extremt tung förflyttning var jag förbi kruxet och landade på en mycket bra crimp och föll...
Denna gången gjorde det inget för nu var problemet löst och det var bara att börja nöta på allvar. Jag satte inte leden denna dagen heller men nu var alla partier lösta och behövdes bara länkas ihop.
Tredje dagen skulle den sitta hade jag ödmjukt bestämt mig för. Jag kollade ut på morgonen och så klart ös regnade det.
Regnet mattades av under dagen för att sedan sluta helt.
Torbjörn och Björn hade åkt hem men Janne var snäll att säkra mig så vi chansade och åkte dit.
Mycket glädjande och mycket förvånande var allt på klippan torrt!
Jag värmde upp och vilade fem minuter sen var det dax för ett seriöst försök.
Det kändes som jag flöt uppför väggen och helt plötsligt klickade jag ankaret. Det var en extremt skön känsla att få sätta något som man lagt ner så mycket tid på! Det var första gången som jag verkligen nött på ett sportled.
Dagen avrundades med en led som heter 7:an 7a. Jag satte relativt snabbt alla förflyttningar men var för sliten för att länka den.
Ett stort tack till Janne som säkrade mig i denna av knott genomsyrade plats och till Torbjörn för alla bilderna.
Björn laddar på Mullvaden.
Björn är förbi kruxet.
Torbjörn på Mullvaden.
Jag klipper sista bulten på Skrothögsutmaningen.
Innan kruxet.
Efter kruxet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar