Storm på Borgahällan

Jag och Björn kände oss starka och väl förberedda för årets sista ryck. Väderprognosen lovade gott med halvklart och ett par minusgrader så allt var upplagt för succé, trodde vi. Vi anlände vid två snåret på torsdagen och klev ur bilen i ett lätt duggregn. Molnen låg då så lågt att man inte ens kunde se insteget. Vi såg däremot en kungsörn som jagade en flock fjällripor vilket var häftigt. Vi var ändå vid gott mod och hade förhoppningar om att det skulle spricka upp under kvällen. Vi åt en redig lunch och började enligt plan att spåra upp mot branten för att spara tid och energi för morgondagen. Vi mätte snödjupet till runt 80 cm men det var inga problem med snöskor. Det var svårt bara att veta vart vi skulle eftersom vi inte såg väggen. Vi chansade och gick på känn och det visade sig att känslan ledde oss helt rätt, nämligen till rännan. Vi hade ca 30 meters sikt så vi kunde inte reka så mycket men vi spårade i alla fall upp till första isbouldern.
Väl nere vid bilen igen hann vi precis slå upp tältet innan det började att ös regna. Vi åt snabbt och gick och lade oss tidigt.

Efter en relativt bra sömn ringde klockan vid 0400 och till min stora lättnad hade regnet nästan upphört. Vi pinade i oss varsin jätteportion pasta-bacon så begav vi oss. Först gick det lätt och vi kunde utan större ansträngning gå i våra spår från igår. När vi hade kommit ungefär halvvägs upp till rännan upphörde dock våra spår att existera. Spinndrift (längs bergsidan kontinuerligt fallande snö) hade helt fyllt dem. Vi hade alltså spårat det branta partiet i onödan. Farten sjönk så klart när vi blev tvungna att spåra igen. Nere vid tältet var det bra sikt men det var som att man gick in i molnen på väg upp. Det var en tydlig lager av moln och efter det var sikten endast 10-20 meter...
Första isbouldern passerades kvickt utan rep och kort därefter var vi framme där själva klättringen börjar. Vid det här laget hade vinden tagit vid rätt hårt och vi blev hela tiden överösta av spindrift-puder. Vi började bli tveksamma till klättring av olika skäl.
1. Helt enkelt att hitta rätt väg upp i den obefintliga sikten.
2. Att från toppen hitta rätt väg ner av samma skäl.
3. Vi hade hört rykten om en stor driva på toppen.(vi hade inte sett nåt av väggen)Förra helgens incident plus all spinndrift gjorde oss tveksamma.
4. Den ökande vinden
Efter några snabba överväganden tänkte vi att hur svårt kan det vara att bara följa rännan och vi satte igång med den egentliga klättringen. Jag tog första repan som var ca 50 m tveksamt säkrad Wi3. Efter en del letande hittade jag en is fläck att bygga stand på och Björn följde. Björn förtsatte och kom till ett brantare parti. Isen i sig var inte särskilt svår men problemet var att det var så mycket spindrift att det stundtals gav kvävningskänslor. Björn jobbade starkt och tog sig upp och byggde stand. Jag följde och när jag kommer upp till Björn är han extremt kall. Hans luva går inte över hjälmen så det har hela tiden öst in snö i nacken/halsen på honom. Vi sa knappt något och jag gick direkt på tredje repan som är is växlandes mellan 50-85 grader. Isen är ganska lätt men däremot tunn hela vägen. Jag hittar en lämplig plats för stand och efter några provborrningar får jag in en och en halv skruv och ropar att björn kan följa. Vid det här laget kan man glömma att kommunicera om man är mer än 10 meter från varandra så efter mycket om och men så lyckas jag klargöra att det är säkring klar. Björn kommer upp och han är nu så pass kall att han inte längre får upp värmen av att klättra. Vi väger beslutet ett tag men bestämmer gemensamt att vända ner. Vi står nu i Y-korsningen mellan lederna "rännan" och "midvinterdröm". Enligt uppgift så var vi nu förbi själva kruxet. Hittills hade all klättring varit lätt och sista delen ska bara vara brant stenskravel, om än svårsäkrat. Ett par abalakovs senare är vi nere från klätterdelen igen. Så här i efterhand förstår jag att vi tog rätt beslut men det känns aldrig bra att backa ner. Det här är första gången vi blivit piskade till reträtt av vädret.

Väl nere igen ser vi att allt vi har är genomblött och duggregnet fortsätter att falla i dalen. Prognosen säger dessutom att vädret ska hålla i sig. Vi har ingen möjlighet att torka exempelvis regnblöta dunjackor i våra tält så det var para att packa ihop och åka hem igen. Spännande att ta steget från några hundra meters isfall till ett berg med 800 meters stigning. Allt tar så mycket längre tid och till råga på det så har man vädret som kan komma med oväntade käftsmällar. I vårt fall var det fem plusgrader och svag vind vid tältet. På väggen var det fem minus, storm och all spindrift på det.
Jag kikade senare på höjdmätaten och på karta över väggen. Vi hade tagit 620 höjdmeter och hade alltså 180 kvar. Vi var på det stället precis innan man viker av på en stor snötravers. Isklätringsäsongen är nu slut för denna säsong men det var inte sista gången på Borgahällan för vår del. Borkafallet är inte heller bortglömt trots att det fick en WO-vinst över oss i rond ett... Överlag var det en bra säsong med totalt 21 isklätterdagar men vi fick inte direkt avsluta med flaggan i topp.

Detta var allt vi såg av Borgahällan på hela tiden.

Det var som att gå in i molnen.

Precis efter isboulden.



Vi har fått nog av stormen och firar ner med bla denna abalakov.


Björn på väg ner.