Stora Sjöfallet

Äntligen var det dax för steg ett av årets grande finale gällande is, nämligen Stora Sjöfallet!
Jag hade peppat hela vintern för denna resa och nu var vi där!
Jag åkte dit med Björn och Saku i min lilla skoda som var nedlastad till max.
För en gångs skull hade vi lyxat till det och bodde på camping. Inte i stugor så klart för det var långt över vår budget men vi hade trots allt tillgång till torkrum, kök och till och med toalett!
Första natten var inte jätteskön. Vi hade 30 minus på morgonen och tälten var totalt igenisade.
Men efter en stadig frukost bestående av ägg och bacon vad man taggad igen.

Vårt mission för dagen var den trehundra meter långa Greven. Graden var Wi3 vilket är typ som de första 20 metrarna på Maltbrännan. Vi pushade den på två replängder löpande. Riktigt kul och framförallt skönt att slippa stå och frysa så mycket i standplats.

Andra natten var det tio minus dvs varmt och skönt i jämförelse med gårdagen.
Upp-ägg,bacon-GO!
Dagsprojektet var Grevinnan Wi4. Vi började löpande även denna leden. Allt flöt på bra och vi byggde stand under en 60 m 80 gradigt parti. Jag hade äran att leda denna delen vilket var ett sant nöje. Kanske till och med type 1 fun, eller vad säger du Saku?=)
Min bristande rep-coiling kunskap resulterade dock att Björn med kirurgisk precision klöv ett rep till 75%. Spännande kanske men egentligen ingen fara.
Upp på toppen svepa en halvliter vatten och äta en euroshopper chokladkaka vilket då var extremt gott, därefter ner igen. Vi kunde använda samma abalakov som gårdagen vilket gjorde att allt gick snabbt. (Abalakov är en säkring där man borrar ett V i isen och för en slinga igenom)

Greven Wi3 (300m) till vänster, Grevinnan Wi4 (250m) i mitten (bild stulen av Saku)
Tredje dagen höjde vi ribban ett snäpp och valde ett fall som heter "Svordomar och brutna spetsar". Detta fallet såg i år sjukt snyggt ut. 170 meter djupblå is som verkligen trycker sig fram ur berget via en canyon. Det är i föraren Wi4. I jämförelse med Grevinnan som har samma grad så är detta dock betydligt hårdare. Av dessa 170 meter måste du upp till 150 innan du slipper hängande standplats.

Björn var taggad på att leda idag. Han pushade en replängd och riggade ett hängande stand på väggen. Jag och Saku följde och klippte in.
Nu var det Sakus tur att leda. De tjugo första metrarna gick smärtfritt. Plötsligt hör vi hur Saku börjar att skrika "avalanche-avalanche". Helvete tänker jag och sneglar uppåt under hjälmkanten. Jag ser en stor vit väg komma emot oss i en extrem fart samtidigt som jag hör ett dovt dån. Det är Björn som säkrar Saku så jag kastar mig mot mina djupt förankrade yxor och kramar knogarna vita i väntan på att bli träffad av hård is och snö.
Det jag tänker är att måtte Sakus skruvar sitta i solid is för han kommer garanterat att slitas av väggen. Jag hinner knappt tänka klart tanken innan vi träffas av något tungt som gör att luften känns tät och svår att andas. Jag kommer på mig själv med att tänka ska det inte göra ont att träffas av en lavin.
Inget mer händer. Hur i helvete kan vi hänga här i stort sett oberörda bortsett från en massa puder och varför kände vi inte rycket när Saku föll?
Jag skakar av mig all snö och tittar sakta upp. Mot alla odds hänger Saku kvar i sina yxor två meter över sista skruven och vi andas ut.
Det som har hänt är att vårt hängande stand är på ca 70 gradig is och Saku är precis på en brant del innan en hylla. Dånet måste ha varit när all tung snö och is träffat hyllan för att sedan som av en händelse svävat ovanför våra huvuden.
Med tanke på dånet och de stora märkena i snön under fallet vi såg när vi kom ner så var vi mycket glada att vi inte varit på planare mark. Då hade vi förmodligen fått oss varsin tryck-spark i bröstet och hamnat i en hög av stegjärn, yxor, rep och snö nedanför fallet.
För en gångs skull var det bra att inte vara snabbare och därmed nått över hyllkanten.

Saku klättrede ett par meter till och byggde ett till hängande stand. Både jag och Björn var extremt kalla av snön och vinden och hade båda problem att hålla yxorna så vi följde med stort besvär till Sakus standplats.
Nu var det min tur att leda uppför sista branta partet. Jag kände inte händerna och var inte extremt sugen att fronta en till lavin men det var som sagt min tur. Jag fick liv i händerna och begav mig. Det hela kan beskrivas som mycket spännande men på något vis långt inne som roligt. Det hela blev så påtagligt på riktigt. 58 meter senare kunde jag bugga dagens första stand som inte var hängande.
Saku och Björn kunde jag inte nå med rösten längre i vinden men till slut fattade de att de skulle följa efter att jag skrikigt mig hes.
Saku kom först upp över kanten och jag villa fota honom men han svarade med några väl valda ord på finska som även svenskar kan förstå och jag avstod.
Björn kom strax efter och det visade sig att de båda hade klättrat hela replängden utan känsel i händerna.
Vi hade tjugo meter grad Wi 2-3 is kvar till toppen och vi vänder fan i mig inte här efter allt vi stått ut med idag. Björn klättrade snabbt upp sista biten och passade samtidigt på att skicka några tallriksstora isflak på mig och Saku. Då hörde jag ännu en gång de där finska orden som även svenskar kan förstå. Jag klargjorde snabbt för Björn att vill du bli fortsatt säkrad så ger du fan i att hugga lös så mycket is.
Helt plötsligt står vi på toppen alla tre.
Efter tre totalt bombsäkra abalakovs står vi återigen nedanför isfallet. För den första gången i mitt liv säger jag och verkligen menar det "skönt att vara nere", de andra håller med.
Vi avslutade dagen med en välförtjänt bastu. Saku dricker några öl och berättade att han en gång i en bastutävling bastat så länge att han fått blåsor på öronen av hettan. Han häller på en massa vatten och jag och Björn viker oss snabbt.

Sista dagen skulle vi ge oss på Pelaren Wi5+. Saku var taggad på ett första go. Det visade sig dock vara extremt luftig is och han sänkte var och varannan yxa till skaftet. Efter en stark insats valde han att vända.
Detta fick sätta punkt för en mycket händelserik resa. Det blir inte sista gången för oss på denna magnifika plats av oändliga isklättringspotential!
I morgon bär det för min och Björns del av till del två av årets is-grande finale. Vi har siktet mycket högt inställt på en dubble i påskhelgen.
Om iskvalitet, väder och psyke är med oss ska vi ge oss på Borgahällan M4 800 m samt Borkafallet Wi5 160 m. Det är mycket som ska stämma om vi ska klara detta men om man siktar mot stjänorna så kanske man når till trädtopparna...


Svordommar och brutna spetsar Wi4 170m (bild stulen av Saku)

Jag på Grevinnan (bild stulen av Saku)

Björn klöv mitt rep... (bild stulen av Saku)

Jag vid en skylt vi såg först senare. Svordommar och brutna spetsar i bakgrunden. (bild stulen av Saku)

Saku på pelaren

Jag vet inte varför men jag tyckte det skulle se coolt ut

Spännande deccent

Saku på toppen av Greven

Saku en minut efter att han uthärdat en lavin

Jag leder sjukt hård is eller...

Saku undrar vad fan vi Svenskar gör