Skoksjan

Intro
Detta är en föjletång om ingen mindre än Skoksjan.
Skoksjan är ett fiktivt namn och mannen i berättelsen heter i verkligheten något helt annat. Historierna kommer inte följa någon form av kronologisk ordning utan jag kommer på enklaste sätt skriva dem i den ordning jag minns dem.

Det hela började på sent 80-tal när det kom fram en snorig grabb till mig och brorsan i pulka-backen vid PO-skolan och berättade att brax gratinerad i sitt eget slem är det godaste man kan äta.
Jag blev så klart djupt imponerad av en sådan öppningsfras och vi blev vänner. Det hela är nu snart 20-år sedan och vi umgås fortfarande.

Genom årens lopp har det utspelats sig en mängd olika händelser som var och en är värd sin egen lilla historia. Vissa är dock av en sådan kaliber att de ej lämpar sig för publicering.
Karaktären på historierna är sådana att de varken behöver kryddas eller tas ut i svängarna. För ovanlighetens skull när det gäller mig så ha i baktanke att vad jag än skriver så är det i detta fall sant!

Del 1. Kanalbåtsbryggan
Det var en kall maj-dag och vi var i femtonårsåldern. Jag hade läst att storgäddan hugger på våren så vi hade bestämt oss för att åka ut och fiska.
Skoksjan sa att vi kunde ta hans pappas båt. Jag vet ej om det var med lov eller ej men det var inget stort bekymmer så jag, Skoksjan och brorsan drog ut på storgäddjakt.

Det hela började lugnt och fint men efter 20 minuters fiske utan ett endå hugg tröttnade Skoksjan och drog helt slentrianmässigt in båten på fullgas i vassen. En halvtimme senare efter två tappade drag (min och brorsans) och ett jäkla kämpande för att få loss all vass som hade kilat fast runt propellern så var vi på jakt igen.

Denna gången tänkte vi att gäddorna måste lura inne i strömmer under kanalbåtsbryggan. Vi kastade minst 10 kast var innan Skogsjans tålamod tog slut. Vi bestämde oss för att testa hur fort båten gick så vi drog upp betena och Skoksjan började gasa. Vi åkte i cirklar med en tendens att mer och mer närma oss bryggan och efter några få varv tog Skoksjan sikte rakt på bryggan (som var en stolpbrygga) i tro att vi skulle kunna åka under den.
Det gick nästan...
Jag kastade mig upp på bryggan tumlades flera meter och brorsan och Skoksjan ner på båtbottnen. Det knakade som tusan av spön och träflisor som flög kors och tvärs.
Det hela resulterade i en fastkilad båt och tre skärrade människor.

Vi undrade hur vi skulle lösa situtionen några minuter men glömde snabbt båten till förmån för fisket.
Gädduslingarna ville däremot inte hugga men vi spekulerade vilt hur en tiokilos skulle kännas på kroken. I samma sekund som jag sa det lös Skoksjan upp som en sol och berättade att han hade en idé.
Han började klä av sig och sade att jag skulle ta av draget från linan.
Sekunden sakare stod Skoksjan på bryggkanten endast iförd kalsonger med en fiskelina fästa i beredd att kasta sig i det mycket strömma 10-gradiga vattnet.

Han dök i och krålade som en galning fram och tillbaka till stor förvåning för alla bilar som åkte på bron stax bortanför.
Jag däremot, som stod på bryggan med spöt var mycket nöjd med att inte bara känna hur det kändes att ha en 10-kilos utan rättare sagt en 90-kilos=)

Efter mycket om och men lyckades vi krångla loss båten och ta oss hem.
Dagen efter träffade jag en svårt förkyld, allmännt hängig och tystlåten Skoksjan. Nedstämdheten visade sig bero på ett sommarlångt lånabåtenförbud...