Historien om Vildmarkskalle

Det finns en liten historia om mitt namnval på denna blogg.
Historien är mestadels sann men kan vara aningen kryddad eller generöst uttagen i svängarna. Här kommer den korta versionen. (ingen skulle ändå tro på den långa)

Del 1.
Jag härstammar från bruksmetropolen Fagersta i hjärtat av bergslagen.
Det är en småstad som har alla bekvämligheter som en småstad ska ha så som, rinnande vatten, asfalterade vägar och ett brukshotell.

För tre år sedan slog en tanke mig att jag borde studera skog. Jag sökte på Internet och hittade något mycket lockande, nämligen "Skogis" i Umeå. Så jag packade allt jag hade och stack iväg.

Jag lämnade Fagersta för mig helt okända och oerhört stora Umeå långt upp i norr.
Jag vande mig sakta men säkert med universitetslivet och till slut började man känna sig som hemma.

Sent en fredagkväll snubblade jag som av en händelse in på ett studenthak inne på campus. Jag beställde en öl(ja det är vad bruksgrabbar dricker) och ställde mig i baren.

Plötsligt såg jag något som lös upp dansgolvet. Först var jag osäker på vad det var men sen såg jag att det var något som rörde sig mjukt och graciöst inom skenet. Till slut urskiljde jag formerna av en kvinna eller var det en ängel?
Hur som helst hade jag aldrig sett en vackrare varelse i hela mitt liv!

Kvinnan vände sig sakta mot mig och våra blickar möttes. Det var som att allt stannade och jag kände mig overkligt nervös. Jag visste inte vad jag skulle göra och kände mig för en kort stund totalt förstelnad.
Jag kom till sans och fattade snabbt en beslut, jag svepte så klart ölen.

Senare den kvällen blev jag presenterad för den otroligt vackra kvinna och hon presenterade sig som Sara och sa att hon var från Lycksele.

Då är första delen av historien avklarad, nämligen hur jag mötte den indirekta upphovskvinnan till namnet.
-
Del 2.
Den stora dagen hade kommit jag skulle följa med till Lycksele.
Jag såg Lycksele som civilisationens yttersta utpost, en plats där man gick med gevär till vardags som skydd för björnarna, människorna gick i t-skirt så fort det var över nollan och som platsen där skriet från vildmarken utspelade sig.

Först blev jag förvånad över att det gick vägar hela vägen in till staden och att allt såg ut mer eller mindre som i en vanlig stad. Jag tänkte däremot att människorna som bor här måste ha själar av granit för att uthärda dessa arktiska vintrar.

Sara hade bestämt att vi skulle träffa hennes kompisar på stranden för en kvällsgrillning. Jag var mycket nervös vad de skulle säga om en vekling som mig som bara kom 17 mil från Stockholm.
Det var en ganska sval kväll, kanske 10 grader varmt och jag tänkte detta måste ju vara värmerekord här.
För att inte skämma ut mig gick jag dit i T-shirt för det kommer ju lätt alla andra att ha.
Vi närmade oss grillplatsen och jag kunde se några människor. Vi kom närmare och de hade sett att vi var på väg dit.
Mot min förvåning hade alla andra jackor på sig och någon till och med mössa. Sara hälsade på alla och då uttalade en av Saras tjej komisar det totalt ofattbara. Hon hälsade på mig och sade: "Jaha det måste vara du som är VILDMARKSKALLE"!!!
Jag fattade ingenting??? Hur kunde en av dessa, Sveriges mest härdade och kärva människor säga något sådant till en helt vanlig kille som mig.
Jag kan på grund av chock tyvärr ej minnas hur resten av kvällen fortlöpte men namnet Vildmarkskalle glömmer jag aldrig!
-
Om någon mot förmodan vill veta den långa historien krävs det stora mängder whiskey. Detta både för att jag skall få den rätta berättarglöden och kanske främst att åhöraren skall stå ut tillräckligt länge.