Ismetepremiär!

Jag, Sara och Viktor spenderande en strålande onsdageftermiddag som denna ute på isarna på gäddjakt.

Viktor kämpade på ett föredömligt sett när han borrade upp alla åtta hålen.
Jag satte ut spön och Sara var hundvakt/solade.



30 minuter tog det innan denna madame på 4.95 kg högg.


Sara persade på 4.2kg! Grattis!


Vi njöt av fiske, sol och kaffe!

Stora Sjöfallet

Äntligen var det dax för steg ett av årets grande finale gällande is, nämligen Stora Sjöfallet!
Jag hade peppat hela vintern för denna resa och nu var vi där!
Jag åkte dit med Björn och Saku i min lilla skoda som var nedlastad till max.
För en gångs skull hade vi lyxat till det och bodde på camping. Inte i stugor så klart för det var långt över vår budget men vi hade trots allt tillgång till torkrum, kök och till och med toalett!
Första natten var inte jätteskön. Vi hade 30 minus på morgonen och tälten var totalt igenisade.
Men efter en stadig frukost bestående av ägg och bacon vad man taggad igen.

Vårt mission för dagen var den trehundra meter långa Greven. Graden var Wi3 vilket är typ som de första 20 metrarna på Maltbrännan. Vi pushade den på två replängder löpande. Riktigt kul och framförallt skönt att slippa stå och frysa så mycket i standplats.

Andra natten var det tio minus dvs varmt och skönt i jämförelse med gårdagen.
Upp-ägg,bacon-GO!
Dagsprojektet var Grevinnan Wi4. Vi började löpande även denna leden. Allt flöt på bra och vi byggde stand under en 60 m 80 gradigt parti. Jag hade äran att leda denna delen vilket var ett sant nöje. Kanske till och med type 1 fun, eller vad säger du Saku?=)
Min bristande rep-coiling kunskap resulterade dock att Björn med kirurgisk precision klöv ett rep till 75%. Spännande kanske men egentligen ingen fara.
Upp på toppen svepa en halvliter vatten och äta en euroshopper chokladkaka vilket då var extremt gott, därefter ner igen. Vi kunde använda samma abalakov som gårdagen vilket gjorde att allt gick snabbt. (Abalakov är en säkring där man borrar ett V i isen och för en slinga igenom)

Greven Wi3 (300m) till vänster, Grevinnan Wi4 (250m) i mitten (bild stulen av Saku)
Tredje dagen höjde vi ribban ett snäpp och valde ett fall som heter "Svordomar och brutna spetsar". Detta fallet såg i år sjukt snyggt ut. 170 meter djupblå is som verkligen trycker sig fram ur berget via en canyon. Det är i föraren Wi4. I jämförelse med Grevinnan som har samma grad så är detta dock betydligt hårdare. Av dessa 170 meter måste du upp till 150 innan du slipper hängande standplats.

Björn var taggad på att leda idag. Han pushade en replängd och riggade ett hängande stand på väggen. Jag och Saku följde och klippte in.
Nu var det Sakus tur att leda. De tjugo första metrarna gick smärtfritt. Plötsligt hör vi hur Saku börjar att skrika "avalanche-avalanche". Helvete tänker jag och sneglar uppåt under hjälmkanten. Jag ser en stor vit väg komma emot oss i en extrem fart samtidigt som jag hör ett dovt dån. Det är Björn som säkrar Saku så jag kastar mig mot mina djupt förankrade yxor och kramar knogarna vita i väntan på att bli träffad av hård is och snö.
Det jag tänker är att måtte Sakus skruvar sitta i solid is för han kommer garanterat att slitas av väggen. Jag hinner knappt tänka klart tanken innan vi träffas av något tungt som gör att luften känns tät och svår att andas. Jag kommer på mig själv med att tänka ska det inte göra ont att träffas av en lavin.
Inget mer händer. Hur i helvete kan vi hänga här i stort sett oberörda bortsett från en massa puder och varför kände vi inte rycket när Saku föll?
Jag skakar av mig all snö och tittar sakta upp. Mot alla odds hänger Saku kvar i sina yxor två meter över sista skruven och vi andas ut.
Det som har hänt är att vårt hängande stand är på ca 70 gradig is och Saku är precis på en brant del innan en hylla. Dånet måste ha varit när all tung snö och is träffat hyllan för att sedan som av en händelse svävat ovanför våra huvuden.
Med tanke på dånet och de stora märkena i snön under fallet vi såg när vi kom ner så var vi mycket glada att vi inte varit på planare mark. Då hade vi förmodligen fått oss varsin tryck-spark i bröstet och hamnat i en hög av stegjärn, yxor, rep och snö nedanför fallet.
För en gångs skull var det bra att inte vara snabbare och därmed nått över hyllkanten.

Saku klättrede ett par meter till och byggde ett till hängande stand. Både jag och Björn var extremt kalla av snön och vinden och hade båda problem att hålla yxorna så vi följde med stort besvär till Sakus standplats.
Nu var det min tur att leda uppför sista branta partet. Jag kände inte händerna och var inte extremt sugen att fronta en till lavin men det var som sagt min tur. Jag fick liv i händerna och begav mig. Det hela kan beskrivas som mycket spännande men på något vis långt inne som roligt. Det hela blev så påtagligt på riktigt. 58 meter senare kunde jag bugga dagens första stand som inte var hängande.
Saku och Björn kunde jag inte nå med rösten längre i vinden men till slut fattade de att de skulle följa efter att jag skrikigt mig hes.
Saku kom först upp över kanten och jag villa fota honom men han svarade med några väl valda ord på finska som även svenskar kan förstå och jag avstod.
Björn kom strax efter och det visade sig att de båda hade klättrat hela replängden utan känsel i händerna.
Vi hade tjugo meter grad Wi 2-3 is kvar till toppen och vi vänder fan i mig inte här efter allt vi stått ut med idag. Björn klättrade snabbt upp sista biten och passade samtidigt på att skicka några tallriksstora isflak på mig och Saku. Då hörde jag ännu en gång de där finska orden som även svenskar kan förstå. Jag klargjorde snabbt för Björn att vill du bli fortsatt säkrad så ger du fan i att hugga lös så mycket is.
Helt plötsligt står vi på toppen alla tre.
Efter tre totalt bombsäkra abalakovs står vi återigen nedanför isfallet. För den första gången i mitt liv säger jag och verkligen menar det "skönt att vara nere", de andra håller med.
Vi avslutade dagen med en välförtjänt bastu. Saku dricker några öl och berättade att han en gång i en bastutävling bastat så länge att han fått blåsor på öronen av hettan. Han häller på en massa vatten och jag och Björn viker oss snabbt.

Sista dagen skulle vi ge oss på Pelaren Wi5+. Saku var taggad på ett första go. Det visade sig dock vara extremt luftig is och han sänkte var och varannan yxa till skaftet. Efter en stark insats valde han att vända.
Detta fick sätta punkt för en mycket händelserik resa. Det blir inte sista gången för oss på denna magnifika plats av oändliga isklättringspotential!
I morgon bär det för min och Björns del av till del två av årets is-grande finale. Vi har siktet mycket högt inställt på en dubble i påskhelgen.
Om iskvalitet, väder och psyke är med oss ska vi ge oss på Borgahällan M4 800 m samt Borkafallet Wi5 160 m. Det är mycket som ska stämma om vi ska klara detta men om man siktar mot stjänorna så kanske man når till trädtopparna...


Svordommar och brutna spetsar Wi4 170m (bild stulen av Saku)

Jag på Grevinnan (bild stulen av Saku)

Björn klöv mitt rep... (bild stulen av Saku)

Jag vid en skylt vi såg först senare. Svordommar och brutna spetsar i bakgrunden. (bild stulen av Saku)

Saku på pelaren

Jag vet inte varför men jag tyckte det skulle se coolt ut

Spännande deccent

Saku på toppen av Greven

Saku en minut efter att han uthärdat en lavin

Jag leder sjukt hård is eller...

Saku undrar vad fan vi Svenskar gör

Nytur vid Maltbrännan 2?

Björn på väg ner från leden, repmarkeringen visade runt 32 meter

Vi anlände till Maltbrännan ungefär vid elvatiden. Vädret var strålande med 6-7 minusgrader. Planen var att värma upp på Maltbrännan för att sen bege oss till väggen 500 meter bortanför.
Björn var taggad att göra ett lead på det brantaste partiet på stora väggen. Han gled relativt oberörd upp och jag följde och plockade skruvarna.
Vi packade ner utrustningen, spände på snöskorna och började pulsa.

Spåren sen jag var vid Maltbrännan 2 förra veckan hade frusit så vi slapp den värsta pulsningen.
Projektet för dagen var en 32 meter hög vertikal mixad vägg.
Leden består av tre partier:

1. En mycket vid spricka som går över i en snötravers innan själva isklättringen börjar.

2. Isklättring varav de första tio metrarna är helt vertikala på tappar. Man måste vara mycket försiktig för att inte sparka sönder dem.
Andra halvan av isen är ca 85 grader brant och svårsäkrad för att den är så tunn.

3.Leden avslutas med bar klippa i fyra meter.

Värmen för några dagar sen gjorde mig orolig över om det var någon is kvar alls eller om klippan värmt den till oklätterbart skick. Det visade sig vara obefogad oro. Isen var kvar och problemet var istället att den var spröd efter de sista dagarnas kalla nätter.

Jag rackade på mig nio skruvar och en bladbult och startade.
Sprickan i starten var helt lugn förutom att den inte fanns något att säkra i de första åtta metrarna.
Innan snötraversen kunde jag lägga en slinga runt en liten björk. Det visade sig att snön låg på en smal egg som var omöjlig att stå på. Jag fick lov att lösa det med någon form av ålning hasning och bara hoppas att snön skulle bära min vikt. Jag var inte det minsta taggad att ta ett fall på min björkplanta.
Precis innan isen började stod det en grövre björk som jag kunde sätta en bra säkring runt. För att minska repdraget var det bara att lägga sig på mage och hasa tillbaka och frigöra den första säkringen. Det är inte ofta man får nöjet att klättra i säl-läge=)
Äntligen framme vid isen!
Den visade sig vara precis så spröd och tappig som den såg ut.
Högg in högerryxan ganska försiktigt och mycket riktigt lossnade ett stort flak och man såg berget igenom. Jag svalde en gång och placerade yxan med stor försiktighet en bit längre upp och denna gång höll den. Sakta belastade jag yxan och flyttade min vikt åt höger. Jag stod på en kant av packad snö som inte känders speciellt solid och jag ville gärna få i en yxa till innan fotfästet försvann.
Denna gången hade jag bättre tur och vänsteryxan satt direkt.
Jag har inga problem att leda på spröd eller rutten is, eller att ha långt mellan skruvarna men det är någonting med när man är en bit upp och kommer till en övergång från brant is till vertikal is. Det känns så surrealistiskt onaturligt att flytta upp fötterna från stabil grund till att stå på något vertikalt. Jag har gjort det massvis av gånger men den känslan vill på något sätt inte riktigt släppa.
Knepet är två lugna djupa andetag och tanken "jag är här för att jag vill vara här".
Det funkade denna gången med och helt plötsligt var man några meter upp och allt flöt på rätt bra.
Isen var förtfarande spröd och tappig. De flesta skruvarna var halvvägs borrade i luft. Isen var helt enkelt inte tjock nog för mina 12 cm skruvar. Planen var att sätta dem tätt med ett maxavstånd av tre meter för att helgardera sig om någon hålighet i isen gav vika.
Allt skruvande gjorde mig snart pumpad och klättringen blev långsam. Allt gick dock sakta med säkert uppåt och helt plötsligt började isen låta annorlunda. Det visade sig att mina yxor nästan högg rakt igenom den tunna isen. Jag hade tre meter ner till förra skruven och jag förstod att det inte kommer gå att sätta nån mer säkring högre upp. Jag plockade upp en skruv och började försiktigt borra där isen såg som tjockast ut. Lite drygt halva skruven gick in innan det blev stumt mot sten. Jag lade en slinga runt skruven för att minska hävstången vid eventuellt fall och fortsatte.
Minuterna senare stod jag på den sista isen med händerna mot en fyra meter hög 80 grader brant totalt slät klippvägg. Första tanken var "vad fan gör jag nu?". Jag kan ju knappast bakåtklättra och på nästan vertikal is och även om det går vill jag ändå inte fira från sista skruven.
Jag såg mig omkring och lade märke till en list av mossa till vänster. Skulle aldrig kliva på den på sommaren men den borde ju vara djupfrysen nu.
Jag testade det visade sig att den höll. Jag klarade mig i de fem meter jag behövde för att kunna hugga yxorna i en tallrot som förvillat sig en och en halv meter ner över klippkanten. Några sekunder senare kunde jag andas ut insäkrad i en jättetall på toppen.
Snart hörde jag de bekanta ljudet av yxor och stegjärn mot is när Björn metodiskt arbetade sig upp. Snart stod vi båda på toppen.

Jag tror att vi är de första som klättrar denna isvägg. (om inte så är fallet får någon läsare gärna säga till) Detta är det absolut hårdaste jag ledit hittills Efter jämförelse med andra fall vi klättrat och efter att ha läst en massa olika isklättergraderingar skulle jag säga att det är en Wi5+ eller högre.

Vi kollade lite noggrannare på väggen bredvid. Skulle kunna bli riktigt sköna sportleder där.


40 meter svagt överhängande!!!


30 meters klättring som avslutas med ett tak!


Det fanns några få mer eller mindre tydliga sprickor.

Isklättring och bouldering

Det har blivit lite småvändor nu på sistone.

Jag och Saku var till Maltbrännan en vända i fredags. Jag ledde upp leachless för första gången och det var inga problem.
Vi nötte lite drytooling i grottan och kom fram till att den helt klart är möjlig. Saku avslutade klättringen med att dra axeln ur led.
Vi kollade upp väggen som ligger bredvid Maltbrännan och jag blev förvånad av hur hög och bred den var. Blev taggad på att i framtiden testa ett smalt men mycket brant isfall som vi kunde se. Hur som helst så ska jag kolla upp väggen närmare och fota lite.

Lördagen blev fika/vilodag.

I söndags åkte jag, Viktor, Anu och Sebbe till Maltbrännan.
Viktor och Sebbe har ej isklättrat förut och de verkade gilla det.
Jag gjorde en ledning sen tog jag det lugnare med en massa topprep.
Börjar känna mig rätt mätt på Maltbrännan vid det här laget. Jag vet inte hur många hundra meter jag klättrat där denna vinter...
Nya väggen är däremot väldigt intressant.

Tänkte plugga idag men det slutade med att jag var och nötte lite vid I20-stenen istället. Presterade inget men det var härligt med lite crimpar igen=)
Nu ser jag fram emot att årets klippsäsong ska komma igång på riktigt.

Ett helt nytt Bojnäs!

Årets trettonde isklätterpass avklarades igår vid Bojnäs.
Det var den första isklätterturen som vi haft varmare än 14 minus konstaterade vi.
Det hela kändes som en helt anan typ av klättring och jag hade nästan glömt bort hur härligt det är när yxorna sitter på första hugget.
Man kände sig sjukt stark nu i jämförelse mot i vanliga fall när man snittat på kanske fem hugg per yxa och ände inte varit helt hundra på att de skulle sitta kvar.

Vi ledde upp det branta fallet till vänster för första gången vilket kändes stabilt.
Sedan nötte vi på topprep sista delen som består av en kamin med endast små lister att plasera yxor och stegjärn på.
Det känns lugnt på topprep men det blir en helt annan sak om man ska sätta kammar i sprickor som är rätt isiga och till på köpet är allt sprängt så man vet inte riktigt hur solida blocken är.
Kanske att mod infinner sig nån dag...

Balberget version 2.0

Nu var det dags att ge Balberget ett riktigt försök. Prognosen sa att det skulle bli fördelaktigt väder med varma dagar och kalla nätter så allt bådade mycket gott.
Jag och Björn chockerade oss själva genom att för en gångs skull göra anmarchen i dagsljus och inte som vanligt sent på fredagkvällarna. Anmarchen var ca 3-4 km och bestod av snöpulsning. Först gick vi på väg till vändplanen därefter på stig. Stigen mot berget var svår att se för all snö. Snödjupet i skogen varierade mellan 40-100 cm så vi var mycket nöjda över att vi hade snöskor.

På lördagmorgonen startade vi i stort sett från lägerplatsen rakt upp.
Klättringen i sig var inte särskilld teknisk bara man vande sig med att lita på kassa yxor i mossa och ris.
Det var lite svårsäkrat men med hjälp av bladbultar och en och annan buske så löste det sig bra. Isskruvarna släpade vi på i onödan för de använde vi inte en enda gång. Även kammarna hade vi kunnat lämna för de använde vi bara två gånger på 300 meter klättring.

Efter första leden skulle vi ta en chokladbit på toppen och blev mycket chockerade av att möta Torbjörn där. Det visade sig att han följt våra spår för att sedan vika av mot toppen och genomföra en heroisk en-meters snöpulsning iförd lågskor! Vilken kämpe!

Andra leden vi klättrade var betydligt brantare och mycket mer svårsäkrad med långa runouts hela tiden. Allt detta drog ut på tiden och till slut stod vi på toppen i samma stund som solen gick ner. Efter en del reptrassel i mörkret så var vi nere.

På söndagen klättrade vi en led längre till vänster. Detta var en rätt snäll led som passade bra som avslutning på denna helg.

Nu är det bara ett gäng endagars nötar-turer till Bojnäs och Maltbrännan kvar innan det bär av till vinterns grande finale: Stora Sjöfallet. Fyra klätterdagar blir det totalt. Det ska bli sjukt spännande att se hur mycket is det egentligen är.

Vissa bilder(antagligen de bästa) är tagna är Torbjörn.


Anmarchen var till en början mycket behaglig


Dessa tre vägar tog vi. Ingen följer någon speciell linje. I föraren stod något om hyllor och kaminer men jag tyckte det var hyllor lite här och där och vi gick i minst två längre kaminer.


På hyllorna och på de flacka partierna var det massa pulsning


Urtoppningen var alltid 50-60 gradig snöpulsning


Figure-four på Balklintens toppstuga


Torbjörn och Björn lunchar toblerone


Förberedelser för att repelera ner


Grym utsikt!


Björn innan våran natt repelering

Hemavan

Det blev en mycket rolig men alldeles för kort helg i Hemavan. Vi valde mellan skidåkning och skoter men efter ett snabbt övervägande blev det skoter.


Skoterparkeringen


Hela gänget uppe på fjället.
Sara, Johan, Alexandra, Johan, Jessica, Jonas och Viktoria.



Bergsbestigerskan kunde inte hålla sig från klättring ens en helg.



Isbar och vedeldad bastu efter en dag på fjället.